Blogg

Ta del av TriHealth Fitness blogg!

3 år sedan jag fick lungcancer

IMG 9112

För ganska precis 3 år sedan ringde min telefon och en röst på andra sidan sa att tyvärr så hade man upptäckt en tumör i lungan. Tiden stannade. Jag hade fått cancer, det otänkbara hade hänt mig sånt som man läser om och som vi alla inerst inne är så rädda för. Det är inte så långt tillbaka som ordet mer eller mindre innebar att det bara var en fråga om hur mycket tid man hade kvar. Efter det samtalet följde sex långa veckor av ovisshet. Hade den spridit sig? Hur aggressiv var den? Elakartad? Man brukar säga att om en i familjen får cancer så har hela familjen cancer. Det är så sant. Hela familjen drabbas. 

Efter den långa väntan satt vi så på onkologen på nya Karolinska sjukhuset, jag och Jörgen, och väntade på domen. Det var fruktansvärt men det var skönt att vi hade varandra. Vad som nu än skulle hända så skulle vi möta det tillsammans. Nyheterna var "goda". Tumören var visserligen elakartad men av en typ av cancer som inte växte snabbt och som kunde opereras bort. Cancer idag är ett ord som rymmer så många olika typer och, som läkaren sa, om man ska få cancer så är det här en av de typer man ska få. 

Operationen gjordes några veckor senare på KS. Jag kan inte beskriva hur professionella kirurgerna och personalen var. Bara för några år sedan öppnade man hela bröstkorgen och rehabiliteringen var tydligen bland det värsta man kunde vara med om. Nu har tekniken utvecklats så att man gick in med titthålskirurgi i min högra sida, in mellan revbenen, och opererade bort hela min mellanlob på lungan. Man chansar inte med tumörer utan man beslöt sig för att ta hela den delen av lungan. Uppvaknandet och första dygnet var ett smärre helvete. Jag kan inte sätta ord på hur ont det gjorde. På nya KS har man egna stora moderna rum och Jörgen fick sova i en säng bredvid mig och äta ute i restaurangen som bara var för just min avdelning. Redan dagen efter var jag uppe i korridoren med en rullator och två sjukgymnaster på vardera sidan. Förberedelserna för min nästa Ironman hade börjat :-). Bara ett par månader innan hade jag gått i mål på min första Ironman men då visste jag inte att jag hade en "fripassagerare" med mig under hela loppet.

Varje år vid den här tiden kommer tankarna tillbaka. Smärtan efter operationen har precis börjat bli lite bättre men jag har fortfarande ont, särskilt när jag simmar eller styretränar. Det känns som att jag inte får kontakt med musklerna. Jag kan väl säga som så att om operationen var professionell så finns mycket att önska av eftervården. Det är faktiskt riktigt illa. Jag sitter säkert inte inne med fakta men min erfarenhet säger mig att om du har tur att överleva fram till operationen (för det är inte självklart att du får en diagnos i tid idag) så är dina odds goda. Sverige är duktiga på just det akuta. Det är innan och efter som är en katastrof enligt min erfarenhet. 

Jag vill inte gnälla då jag är lyckligt lottad som endast har fått ta bort en del av min lunga. Trots det tycker jag att det borde finnas bättre hjälp. Jag har lagt ut ofantligt mycket tid, energi och pengar för att hitta sätt att hantera detta på. Är så glad och tacksam för att jag har egen kunskap och bästa stödet från familjen men hur ska dom som är ensamma eller inte orkar stå på sig klara sig?

Det är inte ett dugg synd om mig men känner att det är viktigt att lyfta denna problematik. För det är precis det det är. 

Min lungkapacitet är minskad, såklart, men jobbar på att träna upp den så mycket jag kan. Jag har fortfarande jobbigt med andningen beroende på vilket väder det är. Där är jag otroligt tacksam över våra träningsmöjligheter hemma. Vårt uterum är ett gym med cyklar och ett löpband. Jag kommer fortsätta behöva gå till naprapat, lymfmassage och min tränare för att hålla mig så frisk jag bara kan. Målet till nästa sommar är målet att kunna simma 2 km och göra 5 chins utan smärta och med full kontakt. Det känns som ett grymt bra mål!

Jag är så tacksam över vår sjukvård men känner att vi saknar en bra eftervård. En förståelse hur vi faktiskt mår både fysiskt och psykiskt.

Kram på er!

När livet känns platt
Minimalistiska smycken från Marc Mirren
 

Kommentarer

Gäst - Ann Salmin den fredag, 23 oktober 2020 08:27

Fina du ! Kommer såväl ihåg dessa veckor o månader! O du är en inspiration i att inte ge upp!
Kram

Fina du ! Kommer såväl ihåg dessa veckor o månader! O du är en inspiration i att inte ge upp! Kram
Gäst
söndag, 29 november 2020

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.trihealth.nu/