Vilken fantastisk helg vi har haft i Köpenhamn. Grym helg med mycket Ironman-feber. I Kalmar helgen innan följde vi en massa kompisar som tävlade och nu var vi i Köpenhamn för att maken skulle tävla. Jag kan ju säga att jag blev rejält sugen på att själv köra men jag har min plan framåt, supportad av bästa maken. Nyfikna? :)

Tillbaka till Köpenhamn.

Vilken magisk morgon när vi tidigt åkte ut till startplatsen. Så vackert! Stämningen var på topp denna tidiga söndagsmorgon!

IMG 8755 640x480

Det är speciellt att vara på plats tidigt även om du inte tävlar.

Jag har skrivit ett kort inlägg om dagen och sedan kommer makens härliga racereport för den som vill läsa.

Medan maken startade sin simning så gick jag för att ta mig en stor kaffe. Klockan ringde väldigt tidigt så det var mer än dags nu.

IMG 8758 480x640

Vilken smart liten kaffemaskin på tre hjul. En sån här skulle man ju ha på tävlingar! Haha!!

Med en kaffe i handen gick jag mot uppgången på simningen. Jag hade koll på ungefär vilken tid han skulle komma upp ur vattnet. Dock är det ju inte så lätt att hinna se, peppa och ta kort när han kommer upp med en massa andra triathleter. Men på nåt sätt lyckades jag nästla mig långt fram och var själv nästan i vattnet. Men fick honom på bild. Jippie! Det är ju fullt ös med speakers, publik och en massa triathleter så ibland är det svårt att göra sig hörd. Dessutom ville inte min röst funka riktigt så det lät mer som ett kraxande.

Med kaffet i högsta hugg sprang jag sedan mot cykelutfarten och hann peppa honom även där. Kuuuuuul!!

Svisch och sedan var han borta på cykeln och vi skulle inte se honom på många timmar. Jag tog tunnelbananden långa vägen tillbaka till hotellet och åt en andra frukost med tjejerna innan vi drog till Tivoli. Supergulligt ställe och vi hade det toppen. Perfekt att hänga där när han ändå inte var inom synhåll.

IMG 8736 480x640

Värsta bästa supportergänget!! Självklart var vi ju tvungna att ta en Ironman på Joe & the juice. ;)

Vips så var det "bara" en mara kvar och givetvis ville vi peppa så mycket vi kunde.

IMG 8818

En High 5 är ju given på löpningen, eller vad säger ni?!

Maken gjorde en grym tävling och vi var såklart superstolta.  Grattis bästa maken!! <3

Denna tävling är ju så mycket större än Kalmar så det är ju klart att den blir mer utspridd på stan MEN jag tycker att den blev alldeles för utspridd och det var svårt att ta sig runt. Målgången var inte gjord för att kunna peppa dem in i mål. Galet trångt. Vi hade en toppendag men det var som sagt lite klurigt att ta sig runt på tävlingen som supporter och framför allt med barn.

Trötta, nöjda och glada lämnade vi Köpenhamn. Vi vill absolut komma tillbaka och utforska stan lite mer.

Jag har känt mig sådär härligt Ironman-euforisk nu efter båda tävlingarna och framför allt efter makens tävling. Lite farligt när tävlingarna öppnar dagen efter för att anmäla sig till nästa år.

Här kommer makens lååååånga racereport.


 

Ironman Copenhagen 2014 Racereport – stadskampen

Så var Ironman Copenhagen avklarad och det är dags att skriva min obligatoriska racereport.  För mig är en racereport lite av ett bokslut efter ett års träning och ett bra sätt att komma ihåg vad som ibland är dyrköpta erfarenheter. Om någon annan läser och drar nytta av det så mycket bättre. Kom bara ihåg att mina erfarenheter är just mina och kommer med allra största sannolikhet att skilja sig helt mot andras. Ironman tävlingar brukar liksom bli så. Jag har redan fått flera frågor om hur Köpenhamn stod sig i förhållande till Kalmar så den här rapporten blir lite av en jämförelse men kom då ihåg att sista gången jag körde i Kalmar var 2012 och gamla Järnmannen tävlingarna räknas knappt in här. Många klubbkamrater har också ställt praktiska frågor runt Köpenhamn så jag har lagt in lite om hur jag resonerade runt väder, bana, kläder etc. Ta det för vad det är – en högst personlig upplevelse.

Efter tre vändor i Kalmar föll valet på IM Copenhagen och det var andra året man körde den tävlingen efter övertagandet av det som tidigare var en Challenge tävling på samma distans. Eftersom man tog tävlingen med ytterst kort varsel så var det nog mer eller mindre år 1 för organisationen eller så hoppas jag bara att det är så med tanke på det jag kommer att skriva.

Det första som slog mig var att IM Köpenhamn var så mycket större än Kalmar, en bit över 3000 startande, men Köpenhamn som stad sväljer med lätthet ett sådant arrangemang. Det är kanske också det som skiljer de två orterna år mest men mer om det senare.

En klar fördel med Köpenhamn över Kalmar är att inte behöva oroa sig fullt så mycket för boende för hotell finns det så det räcker och blir över. Tävlingen är spridd på i huvudsak tre platser och det är lite avstånd emellan. Vi valde ett hotell som låg tio minuters promenad från expot och inom fem minuter från närmaste tunnelbana. Den andra stora fördelen med just vårt hotel var att det fanns ett pentry och två rum vilket är en fördel när man ska smyga upp för frukost 0400. Efter min matförgiftning i Kalmar 2011 (och tydligen nu igen i sommar) kan det vara skönt med möjlighet till att laga egen mat sista dagen. Att åka tunnelbana i Köpenhamn är en fröjd och till skillnad från Stockholm så är cyklar varmt välkomna (även i vagnen) så det är lätt att ta sig till Amager strandpark och T1. Glöm bara inte att lösa en cykelbiljett (13 DKK). Vi skulle också varmt rekommendera att ni köper ett resekort som räcker under er tid i Köpenhamn för kön till automaterna (tar även visa/mastercard) var ibland sanslöst långa när hundratals triathleter skulle med tunnelbanan. I valet av var man ska bo så skulle jag rösta för att bo i närhet av målet och inte vid starten men det är mest för att jag vet att min gamla kropp är rätt sliten efter en IM.

Min raceplan var klar redan i våras – nytt personligt rekord (sub 10.38) och träningen hade lagts upp efter det. Som en erfaren triathlet rapporterade från incheckningen i Kalmar så var den vanligaste kommentaren att ”det är bara ett mellanår för mig” men jag kan väl här och nu säga att jag ville gå under 10.30 i Köpenhamn och det var inget mellanår. Det hade jag 2013 och gick fullständigt åt h..te så det gör jag inte om. Nej, ambitionen låg klar -  ingen tvekan om annat. Det finns dock en mycket gammal sanning inom krigskonsten som lyder ungefär ”den bästa plan överlever normalt inte kontakten med fienden (i det här fallet verkligheten)”.  Verkligheten kom sakta men säkert ikapp i form av mer eller mindre allvarliga allehanda krämpor och jag tvingades överge den välformulerade planen med stort P. Surt men också något jag tror alla mer eller mindre känner igen. Sportens fjärde gren är som bekant att hålla sig frisk och hel vilket inte alltid är det enklaste. Min tidigare karriär har satt sina spår men jag vet också att om jag inte tränade på den nivå jag ändå gör så skulle det vara betydligt värre.

Det var ungefär här som jag bestämde mig för att titta lite närmare på vad jag de facto kunde göra och inte fokusera på den där magnifika träningsplanen som nu föll samman. Hade det här varit 2010 så hade paniken varit total. Nu var det bara att andas och planera om. För alla er som ska göra er första IM och missar några pass – slappna av. Alla som har skött sin basträning under året kan egentligen genomföra en bra IM bara på den träningen. Det är under sommaren som peakträningen sker och där tiderna vässas.  Visserligen var ett PB högst osannolikt men för mig är det egentligen ganska oviktigt för det är inte därför jag håller på med den här sporten. Jag kommer aldrig att stå på pallen eller kvala till Hawaii men jag kommer aldrig att överge livsstilen för det är precis triathlon är för mig. Försök med andra ord inte att ta igen förlorade pass för de är just det – förlorade. Titta inte bakåt i träningskalendern utan lita istället på att kontinuitet räcker långt.

Som alla andra triathleter blev jag mot slutet lite av en väder- och statistikjunkie. Har slutat med att titta på tiodygnsprognoserna sedan länge men med ett par dagar till start började jag titta på vindarna för att kunna bestämma vilken utrustning jag skulle ha med mig. Alla prognoserna pekade på en morgon med fina vindar som tyvärr skulle öka under förmiddagen och hamna på 7-9 M/s i snitt och byar upp mot 15 m/s. Väst/sydväst innebar sid och motvind så jag valde att plocka av 101:orna bak (kör på 50mm fram) och sätta dit mina 60mm. Skönt att kunna slappna av i vindbyarna även om jag kan behärska 101 i sidvind utan större problem. Prognosen visade också att det var risk för regnskurar och jag vet efter Jeanettes möte med flintastenar i Århus att risken för punktering blev större då. Beslöt mig därför för att ha med två extra tuber och tejpade dessutom fast en punkteringsskum på ramen som en ”last resort”. Jag såg faktiskt fler punkteringar än någonsin tidigare så det finns all anledning att vara beredd på det i Köpenhamn. Hård vind kombinerat med relativt låga temperaturer och regnbyar (Vansbro fanns där i åminne) gjorde att jag packade armvärmare och väst. Eftersom jag märkt att kyla gjorde att mina löparknän kom snabbare så valde jag också att packa mina gamla ¾ löpartights som jag kunde dra över tribyxorna som ett extra lager. För löpningen såg jag att vissa delar av banan gick relativt mycket längs kajen (och dom brukar som bekant vara väderutsatta) så packade jag ner min korta merinoull T-shirt att dra över trilinnet (drog av mig ¾ tightsen till löpningen). För simningen visste jag att temperaturen normalt låg runt 20 så jag stoppade undan neoprenhuvan. Att syna väderprognosen har alltså inget att göra med hur jag ska köra (det är lika för alla och väder blir det) utan mer för att se vad jag behöver packa i påsarna. Det är förvillande nog när man står där och river i påsarna under växlingen utan att man ska behöva gå igenom hela sin garderob med ”bra att ha” saker.

Kvällen innan en IM är en lätt surrealistisk historia där egentligen alla tankar handlar om det som komma skall. Skräckblandad förtjusning är nog en bra beskrivning. Jeanette känner mig vid det här laget och vet precis varför jag blir tyst och fokuserad. Jag älskar upplägget på en IM där man checkar in sin cykel dagen innan tillsammans med sin blå (cykel) och röda (löpning) påse. Det är ett avstamp och skönt att veta att de delarna finns på plats. Tips om man ser att det är kraftiga regnskurar – lita inte på att organisatörerna väderskyddar påsarna! Jag hade en extra plastpåse inuti och såg till att knyta yttre påsen själv. Om den inte är knuten kan du lita på att en överentusiastisk frivillig gör det åt dig och du kommer att svära dagen därpå när du ska öppna en hårdknut med stela fingrar. Incheckningen gick bra men jag kan rekommendera att ni kollar att ni har kvar er klisterlapp med CE märket i hjälmen för det är den man tittar noga efter. Till min fasa tog kontrollanten min hjälm och tittade på bitmärkena vår lilla Jack Russel efterlämnat på kanterna vid kinden. Inget som på något sätt skulle hota integriteten (då hade jag köpt en ny) men han traskade bort till en race marshall som med barsk min tog hjälmen, tittade noga på den och skakade på huvudet. Helvete! Jag såg DNS dansa framför mig och blickade panikslaget mot Jeanette som ropade något om att ”då köper vi en ny på expot” (underbara fru som utan att tveka är beredd att pynta ett par tusenlappar på stört för att jag skulle få starta). Tiden stod stilla innan kontrollanten log och sa att det inte var några problem och önskade mig lycka till. Man checkar in cykeln åldersgruppsvis så det var aldrig någon trängsel vilket är en klar fördel.

Dagen därpå, söndagen den 14 augusti klockan 0400, ringde klockan efter en natt där jag som vanligt inte tror mig ha sovit.  Att ligga i sängen i mörkret och stirra upp i ingenting är speciellt. Alla säger att dom kommer ihåg målgången men jag kan garantera att jag har lika god minnesbild av dom där mornarna. När jag satt vid bordet med en kopp kaffe för att få upp värmen reflekterade jag över att när jag satt där igen så skulle en lång dag vara över. Det är också vid den här tiden jag normalt suckar djupt och undrar varför jag inte håller på med bridge eller curling istället. Pendlar mellan ångest och eufori. Mycket av fokus ligger också på att kunna gå på toaletten men, som Pasi Salonen en gång sa, ”det finns inget bättre laxermedel än en nummerlapp”.

T1 ligger en bit utanför själva citykärnan i en konstgjord havslagun, Amager Strandpark, och jag och Jeanette tog tunnelbanan dit runt 0530 (den går dygnet runt). Det var nästintill vindstilla och en vacker sol började precis klättra över horisonten på den svenska sidan. Musiken låg redan som en ljudmatta över vattnet och livräddarna la i sina båtar. Det var lite kyligt och det var skönt att gå runt med min nya NSE buff i transition area och bara insupa den där magiska känslan av att befinna sig någon timme innan start. Med mer än 3000 deltagare så får man ett stort transition area och det var febril aktivitet. Nu är jag ingen större veteran men det var väldigt lätt att se vilka som gjorde detta för första gången. Vilt stirrande blickar och händer som plockade fram och plockade tillbaka. Som vanligt dock en fantastiskt trevlig stämning och även om alla var sammanbitna så var alla snabba att hjälpa till över nationsgräns, kön, hudfärg, religion (misstänker jag), sexuell läggning (ingen aning men misstänker det) etc. Rookie som proffs. På det sättet är triathlon och Ironman underbart. Skit samma om du staplar i mål under heroes hour eller vinner. Alla är lika stora hjältar och det är sällan man ser några divafasoner. Undrar hur en SD anhängare skulle hantera det? Grupper med toaletter finns vid varje rad med cyklar men tyvärr så var det för få och kön var lång redan från början. Problemet var speakern helt plötsligt ropade ut att 0730 måste samtliga befinna sig i startområdet och då tror jag sista startgruppen startade någon gång vid 0815. Om man var på fel sida dvs vid sin cykel eller i toakön så var det automatiskt 4 minuters penalty och det finns bättre sätt att starta dagen på. Det gjorde inte att kön till toaletterna blev kortare och kan vara något att komma ihåg om man ska köra Köpenhamn. Titta på en nummerlapp och ställ dig i kön i tid! Det är vågstart med åldersgruppsindelning och tio minuters lucka mellan grupperna. Proffsen startade 0700 tätt följda av kvinnor och de gamle (50 och uppåt (sorry Jocke) vilket f.ö. blir min startgrupp nästa år). 0745 var det så dags för mig och jag var glad att jag innan hade gått över till den öppna sidan av lagunen (kallas svenska sidan) och simmat in. Officiell temperatur var 18,3 grader så det var bra förhållanden. Så kom det då, det där ögonblicket precis innan starten går och tiden står stilla. Världen är där utanför simglasögonen och man hör sig själv andas djupt. Magiskt…Pang och alla rusar i vattnet och verkligheten förvandlas till den vanliga tvättmaskinen med skum, händer, fötter och neopren i en salig härlig blandning. Jag har svårt att bestämma mig för vilket som är bäst, alla startar samtidigt eller detta. Även om det är betydligt färre i vattnet vid själva starten så har jag ungefär lika många att brottas med ändå och jag upptäckte senare att istället för ett utsträckt fält så kom man ikapp de långsammare simmarna från fältet innan samtidigt som snabba simmare från fältet efter simmade igenom allt. Det blev lite kaotiskt när oerfarna mindre duktiga simmare, som mest försökte överleva, blev översimmade halvvägs (när dom redan var trötta) av Kona aspiranter. Jag kom snabbt in i min rytm, försökte leta lite fötter men framförallt undvika den värsta trängseln. Simmade brett och fick 3,97 km på min Garmin med 1,18,06 som tid. Tror nog att banan var ganska exakt. För er som undrar kan jag säga att jag upplevde banan som enkel att navigera med broar som perfekta avståndsmätare. Mestadels kunde jag se botten och det var riktigt skönt att ha något att vila ögonen på vilket gjorde att jag aldrig upplevde att simningen tog längre tid än det vanliga varvet hemma i drängsjön (halva sträckan).

Kalmar 0 – Köpenhamn 1

Vacklade lätt vingelkantig upp på rampen och försökte ta mig in i tältet med min blå påse för att byta om till cykel. Fullständigt kaos! Det fanns inte en kvm ledig yta och det slutade med att jag fick slita av mig allt utanför i en stor vattenpöl vilket gjorde att allt blev blött. Ner med våtdräkten i blå påsen och strumpor och cykelskor i handen när en kontrollant stoppade oss och vrålade ”cycleshoes on” och pekade på en fiktiv linje på marken. Man var alltså tvungen att sätta på sig skorna innan man fick springa till cykeln och jag vet att jag muttrade några mindre väl valda epitet över tävlingsledningen i allmänhet och kontrollanten i synnerhet.  Visserligen hade jag tänkt ta det lugnt i T1 för att inte dra upp skadan i ryggen ytterligare men 11,14 är mer än vad jag normalt har med alla mina transitions tillsammans! Slå det om ni kan och ni kommer garanterat att bli uttråkade. Jeanette undrade var jag hade tagit vägen. Med dyngsura strumpor staplade jag flera hundra meter till min cykel så för er som ska slå PB i Köpenhamn kan jag varmt rekommendera att ni tar till extra tid för T1i planeringen. Den blir ovanligt lång hur ni än gör och jag skulle gissa att en snabb transition hamnar runt 5 minuter.

Kalmar 1 – Köpenhamn 1

Första milen på cyklingen går genom delar av Köpenhamn och det är inte någon sträcka man kan trycka på för fullt på. Teknisk men också ett bra tillfälle att kolla att allt är som det ska på cykeln. Har en checklista i huvudet som jag går igenom och det skapar en trygghet. Jag ska ju ändå tillbringa 5-6 timmar i sadeln. Numera är cykeln nästan ren till skillnad från 2010 då min gamla Quintana Roo var ett veritabelt rullande smörgåsbord. Väl ute ur stan går banan norrut på fina vägar med havet på höger sida och den svenska kusten inte särskilt långt borta. Alla hade spekulerat om hur vinden skulle påverka men första delen norrut tyckte jag var helt ok. Därefter viker man av västerut inåt landet och man upptäcker att Danmark inte alls är så där platt som man kanske inbillat sig. Jag är normalt en relativt stark cyklist och ligger normalt i farter som gör att sub 5.15 är fullt möjligt. En vindstilla dag och med platta vägar så vet jag att 5 timmar ligger inom räckhåll. Kan bara konstatera att den här dagen fick jag vara glad om jag kunde hålla mig under 6 timmar. Prognosen om snabbt ökande vind visade sig dessvärre stämma alldeles för bra (rekommenderar danska vädertjänsten dmi) och vinden ökade snabbt. När jag i efterhand läste genom liverapporteringen på ironmanlive.com ser jag hur man inledningsvis pratar om utmärkta förhållanden för rekordtider men efter bara någon timme kommer första kommentarerna om upp mot 15 m/s i byarna och att det påverkade framförallt dom som startade i de lite senare grupperna. Hade jag startat tidigt så hade det varit läge att trycka på första timmen för det tjänar man på och vinden ökar normalt efterhand solen går upp. Jag kände också att mitt högra knä började ta stryk så jag fick gå ner på lilla klingan fram för att få upp kadensen. Normalt trivs jag på tunga växlar (japp, Jan Ulrich var min idol tills det visade sig att han var dopad) men jag insåg direkt att det skulle riskera maran och det är som bekant inte slut på dagen för att man går av cykeln. Bansträckningen var riktigt teknisk med en hel del små smala vägar med dålig beläggning, knixiga svängar och backigare än jag förväntat mig. Ska man köra Köpenhamn så kan jag varmt rekommendera en hel del intervall träning och att träna på att ta vind, fram och i sida. Till skillnad från tidigare tävlingar upplevde jag att det var extremt lite drafting J. Tyvärr räknade jag till fem krascher där man omhändertog skadade triathleter och jag skulle gissa att det var vind i kombination med underlag (och kanske diskhjul) som ställde till det. I Köpenhamn är det två varv a´8 mil som gäller innan man tar sig in till city igen. Under kapitlet gnäll kan jag också lägga in kullerstenen i en stad jag glömt namnet på men jag hoppas vid Gud att man inte hade något annat val för det är synnerligen korkat. Gatsten är inte bra när det regnar. Under kapitlet beröm kan jag lägga in aid stations som jag tyckte fungerade riktigt bra. Nästan för bra när man ropade gel och fick tre stycken samtidigt som man skulle ta banan, bar och lite annat gott. Hade fullt upp med att få ner allt i fickorna. Roligast på cykeln var trots allt Geels Bakke som var en lång seg slakmota där danska cykelentusiaster radat upp sig a´ la Tour de France och det var kul att se hur överentusiastiska medtävlare spurtade förbi som om det vore ett spurtpris för att därefter fullständigt dö på krönet och jag kunde rulla förbi dom (japp, det är kul när andra lider på tävling för en gångs skull). Som vanligt är man klar att gå av cykeln och göra något annat efter 15 mil och det var en lättnad att få rulla in till T2 mitt inne i centrala Köpenhamn. Tiden var en klar besvikelse, 5,48,43, men idag fanns det inte mer att göra för jag hade inte ben till annat.

Kalmar 2 – Köpenhamn 1

Väl inne i T2 möttes jag av en frivillig som tog min cykel så det var bara att rusa till min röda påse där jag visades in rätt av en trevlig danska. På med löparkläderna och nummerlappen (i Köpenhamn behöver du inte cykla med nummerlapp på vilket är riktigt bra) och därefter det jag längtat efter i 5,48,43 – en toalett. Det gjorde också att min T2 också den blev sanslöst lång, 8,54, så redan på transitions hade jag slagit ihjäl en halv dag. Tältet kunde också ha varit betydligt större och jag fattar inte hur svårt det kan vara? Danmark har ju hur många triathlon proffs som helst att fråga men å andra sidan är det normalt tomt i tälten när dom kommer in för växling.

Kalmar 3 – Köpenhamn 1

Så följde det som jag så fruktat alltsedan mina löparknän kommit tillbaka – 42,2 km på en fyravarvsbana om 10,5 km. längs Nyhavn med omnejd. Min plan var att springa så hårt jag kunde så länge det var möjligt för att därefter gå resten. Det kunde bli en lång dag i Köpenhamn men jag skulle åtminstone få se Den lilla havsfrun 4 gånger. Alltid något (missade henne sedan fullständigt och vet fortfarande inte var hon är). Det gjorde så satansjävlaskitihelvetsont i höger knä från första steget att jag måste ha sett löjlig ut när jag vacklade ut i publikhavet. Under sommaren hade jag kommit ungefär en mil innan skiten kom men här hade den tunga cyklingen gjort att det kom från meter 1. Det var bara att fokusera och börja springa. Löpning på trötta ben har börjat fungera bra för mig och till min stora förvåning kunde jag hålla stadiga 5,16 - 5,17 per kilometer. Jeanette och Tilde stod efter vägen och hejade och det var mycket publik på många platser. Efter starten gick man söderut för att vända och gå till den norra vändpunkten. Prognosen stämde äckligt bra och när det kalla regnet piskade i vinden var jag mycket lycklig över att ha merinoull över trilinnet. Vid vändpunkten fanns fyra stationer där man på varje varv fick ett färgat band på armen för att markera hur långt man kommit. Första varvet springer man bara för att få sitt första band och därefter övergår reptilhjärnan till att suga kraft ur de som ännu inte har något band. De som har fler ignorerar man. 42 km är långt men jag delar alltid upp det hela i sträckor jag kan hantera. I Köpenhamn sprang jag inte ett marathon utan två halvmarathon förutom mot slutet då det var aid station för aid station. Första halvmaran gick, till min stora förvåning, på ca 1.50 och jag hade en liten förhoppning om att kanske slå mitt pers på 3,47 (Kalmar 2012). Jeanette skrek att jag sprang som en klocka och att det gick bra så jag sög kraft ur henne (som alltid). Pratade lite med tappra Sofie Lantto (galenpannan körde Kalmar helgen innan) och försökte få kontakt med Jocke som hade tusenmilablick. Vid 30 km gav dock benen upp och avsaknaden av långpass (det sista rena gjorde jag 10 juni) visade tydligt på vad jag saknade löpstyrka. Jag såg hur jag tappade tempo på min Garmin men det var lite av planen i ett nötskal – spring så fort så länge jag kan och minimera raset. Eftersom det var en varvbana så kom aid stations väldigt ofta och jag tycker att dessa fungerade riktigt bra. Gick som vanligt på cola och ibland blev det en mun red bull för att skölja ned mina salt sticks. Jag hörde att flera tyckte det tog slut på ätbart men det drabbade inte mig då jag bara dricker på maran. Klarade mig riktigt bra från kramp, vilket var lite förvånande med tanke på förberedelserna, men fick två ordentliga dragningar i höger vad på exakt samma ställe men under två olika varv. När den första högg till vrålade jag högt ”fuck”, böjde mig ner i självömkan, tittade upp och såg en chockad dansk familj med barn på en halvmeters avstånd. Bad om ursäkt och fick stora leenden tillbaka. En av fördelarna med Köpenhamn mot Kalmar är att det är mycket publik hela vägen. Löpningen inne i centrala Kalmar är helt klart bättre men personligen tycker jag att cykelbanorna utanför Kalmar city är odrägligt tråkiga (man kan dom liksom nu). Däremot är banan i Köpenhamn mer teknisk och innehåller mer tempoväxlingar. Det kan också bli lite trångt på en del ställen så ligger man i lite högre tempo så får man lite längre sträcka när man ska ta sig förbi. Sista kilometern gick långsamt men det var med en rysning som jag sprang in på upploppet. Var så fokuserad på mållinjen att jag missade hela familjen som stod och skrek. När jag tittade på filmen i efterhand så kan jag bara konstatera att jag måste ha varit både döv och blind.

Kalmar 3 – Köpenhamn 2

Kalmar är mer intimt och det blev väldigt tydligt efter målgång. Vilken skillnad och tyvärr inte till Köpenhamns fördel. Rörig målgång, oengagerad personal och inlindad i aluminium fick jag sedan gå ett par hundra meter genom ett folkhav till Athletes garden. Det sistnämnda är en plats dedikerad enkom för tävlande och där tanken är lite som att man ska dö och komma till paradiset (dvs mat, dryck och torra kläder). I Kalmar eskorterades man en kort bit och slapp brottas med allmänheten (som inte alls är lika vingliga. Rättar mig själv – några hade nog tagit en Tuborg eller tre). Det här var inte bra helt enkelt. Väl inne tittade jag snabbt på maten, kön och beslöt mig för att så snabbt som möjligt ta mig därifrån istället. Jag vet att fler instämmer i min klagolåt men överhuvudtaget så var logistiken underdimensionerad. Med över 3000 deltagare kan man inte ha mindre resurser än i Kalmar. Staplade ut och möttes av kramar från mina underbara tjejer och det är liksom det som gör allt slit väl värt mödan. Medalj och finisher T-shirts i all ära men det går inte upp mot att ha två döttrar som tar min cykel och mina påsar och misstänksamt följer mig med blicken när jag säger att jag inte alls mår dåligt. Jeanette är mer van och har mindre sympatier. Nu mådde jag för första gången riktigt illa direkt efter loppet men tydligen var jag uttorkad för jag drack en liter juice rakt upp och ner väl tillbaka på hotellet. Från målgång till T2 är det en bit att gå och det kan vara bra att vara mentalt förberedd på en stunds köande för att få ut cykeln så ett tips är att klä sig varmt och ta med lite vätska.

Kalmar 4 – Köpenhamn 2

Summa sumarum så vann Kalmar den här stadskampen med 4 -2 och man gör det genom att erbjuda ett genomarbetat koncept där man lyckats kombinera Ironman cirkusen med en intim familjär känsla. Stadens storlek hjälper till men jag tror att alla åren med att arrangera Järnmannen har skapat en trygghet i organisationen. Om man ska köra sin första IM så skulle jag absolut rekommendera Kalmar före Köpenhamn. Det innebär inte att Köpenhamn är dåligt, tvärtom, men det saknas lite och det kan vara så enkelt som att organisatörerna inte har möjlighet att omvandla staden till att andas Ironman vilket det gör i Kalmar. Fick jag önska så skulle jag välja Köpenhamns simning och löpning tillsammans med Kalmars organisation och cykling. Nu blir det till att fokusera om inför nästa år och jag vet precis vad jag ska göra för att gå under 10.30 (slutmålet sub 10). Jag vet att jag simmar sämre än drivved så där finns mycket att göra. Min cykling är egentligen stabil men nu vet jag precis vad jag ska göra off season. Löpningen känns riktigt bra (när jag är hel) och att springa sub 4 maror är inga problem oavsett förhållanden.  Som det ser ut just nu blir det ett helt gäng från NSE som kör Barcelona i oktober 2015 och det blir nog den tävlingen för mig.

Vad var då värst? Jo, att köra 60 mil dagen efter via Gekås i Ullared (ett smärre helvete på jorden där jag var mest rädd för att TV teamet från STRIX skulle missta mig för ett original med tanke på hur jag gick) och sedan gå ut med vår Jack Russel valp som inte alls kunde begripa varför jag rörde mig i slowmotion. Det, om något, skulle jag ha medalj för. 

Lite bilder från dagen:

IMG 8759 

IMG 8766

IMG 8774

IMG 8777

IMG 8784

IMG 8786

IMG 8831

IMG 8839

IMG 8841