Jag är fortfarande helt lyrisk efter helgens långpass med distansrekord. Vilken rolig löpdag med en massa härliga likasinnade. Tomtetåget var så otroligt roligt!

Vad är det som gör att jag mår så otroligt bra varje gång jag går ut på ett långpass? Vi vet ju att en massa endorfiner frigörs när vi tränar men det måste vara något mer. Något som mina mediciner inte kan fixa. Jag har både funderat och reflekterat den här veckan. 

Tack och lov för min fantastiska make som alltid släpar ut mig fast kroppen värker och jag är så trött att jag är helt gråtfärdig. Men ut på en ca 2 timmars löptur känns först helt galet men när jag är hemma igen mår jag så otroligt mycket bättre. Något som mina värktabletter eller mediciner inte kan råda bot på. Ett lugnt och långt pass i prattempo är bara så bäst!

Innan jag åkte ner till Jönköping kändes det inte som om jag hade kroppen med mig. Trodde inte att jag skulle ta mig förbi 28 km. Var glad och tacksam om min kropp tog mig till 18 km. Kroppen krampade, mina händer värkte och jag var hur trött som helst. 

Det som var häftigt när vi sprang var att jag aldrig dippade i energi eftersom vi sprang så pass lugnt och jag funderade aldrig för en sekund att hoppa av. Jag VILLE verkligen bara fortsätta. Sedan var det ju också ett sånt grymt gäng att springa med. Så mycket energi! Kändes så skönt att bara tuffa på. Benen trummade på i lugnt tempo med en bunt grymma löpare att snacka med under färden. Det kan ju inte bli bättre än så.

Men att springa 4,4 mil trodde jag skulle slita på kroppen men det var verkligen tvärtom. Jag har nu i 5 dagar varit näst intill smärtfri och knappt några kramper. Okej jag fick lite ont i ena knät pga av att jag sprang snett (vägbanan lutade) men det är helt borta nu. Känner inget. Ingen träningsvärk i kroppen fick jag heller...

Maken sa att jag kanske alltid ska springa. Hahaha!! Lustigkurre...

Jag är otroligt stolt, glad och tacksam över att min kropp tog mig från Jönköping till Gränna och sedan de sista 3 km på Visingsö upp till hotellet. Smaka på det. 44 km. Det är hyfsat långt. Jag är så tacksam över att jag lärt mig lyssna på min kropp och tar det i min takt. Chockar mina läkare gång på gång med mina upptåg och att kroppen håller.

Tack kroppen - vi är ett grymt team!!

 IMG 1096

Och tack finaste Ann för att du hänger med mig på mina bus! Stockholm Marathon here we come!