Jag är fortfarande helt lyrisk efter helgens distanspass. Förutom känningar i knät så hade jag inte ont någonstans. Knappt träningsvärk. Rätt coolt faktiskt.

Vad som faktiskt är mest coolt är att min ledvärk och alla mina kramper försvann. DET om något är riktigt coolt.

Vad är det som gör att jag mår så otroligt bra varje gång jag går ut på ett långpass? Vi vet u att en massa endorfiner frigörs när vi tränar men det mste vara något mer. Något som mina mediciner inte kan fixa.

Tack och lov för min fantastiska make som alltid släpar ut mig fast kroppen värker och jag är så trött att jag är helt gråtfärdig. Men ut på en ca 2 timmars löptur känns först helt galet men när jag är hemma igen mår jag så otroligt mycket bättre. Något som mina värktabletter eller mediciner inte kan råda bot på.

Innan jag åkte ner till Jönköping kändes det inte som om jag hade kroppen med mig. Trodde inte att jag skulle ta mig förbi 28 km. Var glad och tacksam om min kropp tog mig till 18 km. Kroppen krampade, mina händer värkte och jag var hur trött som helst.