IMG 8493

Den här känslan efter loppet var ren och skär lycka. Jag och Ann hade det så otroligt roligt hela vägen och jag hade full koll på kroppen. Hade ingen aning innan loppet hur mycket jag skulle kunna springa och/eller gå. Vet ni vad? Det var faktiskt inte viktigt. Vi skulle ha en kalasdag på Lidingö för det är en så vacker bana att få springa på och det fick vi. Medan vi tog oss framåt planerade vi träningspass och tävlingar vi ska anmäla oss till. Mådde verkligen galet bra just den här dagen. Skrattade och njöt. Fick pepp från andra medtävlande och publik och gav samma tillbaka - boost och kärlek. Det var sån glädje ute på loppet.

Det coolaste med vår startgrupp var att vi hamnade i sponsorernas startgrupp som bestod av 99% indier. Vilket härligt gäng!

Ann fick, som alltid, se till att jag är tyst emellanåt om jag pratar för mycket. Ni som känner oss vet att Ann har ju inget problem att prata så vi skrattade oss genom hela loppet. Tiden är det ingen idé att ni frågar om för vi har nog ingen aning. Vi har inga tidsmål utan njutarmål. Ja så är det ju såklart trevligt att ta sig i mål innan de stänger. Hahaha! Vi springer, tränar och tävlar enbart på känsla.

Under loppet började det regna lite smått men inget som störde oss. Vi hade fyllt på med gel och vatten längs banan så energin var på topp. Pratade mest om vad vi skulle äta efteråt. 

När vi kom i mål, lyckliga och lite blöta, tog Ann det här fotot på mig. Det är den känslan jag hade vid det tillfället känslan som jag behåller kvar i minnet. Avslutet blev allt annat än vad jag, Ann eller min familj hade önskat. Inte de som jobbade på Lidingöloppet heller. För er som är känsliga så kan ni sluta läsa här och njuta av mitt foto och texten hittintills.

Jag vill också innan jag skriver resten av mitt inlägg skriva att jag mår bra av att träna och jag har en otroligt bra koll på vad min kropp klarar och inte klarar. Märker direkt om det är något som inte stämmer. Har inga problem att gå ett helt lopp OM det behövs. Alla mina specialister säger att jag ska träna och att jag gör allt helt rätt. Jag får alltså köra tävlingar och träna. De vill att jag ska utmana kroppen för de vet att jag har full koll. Även denna dag gjorde jag alla rätt.

IMG 8441   IMG 8448

När vi kommit i mål känner vi oss som världens grymmaste POWER WOMANS. Dagens outfit stämmer fullt ut med hur vi kände oss.Regnet fortsatte och även om det inte var särskilt kallt så gjorde kombinationen att det var mindre behagligt.

Jag kände ingenting i kroppen utan ville vi bara hämta ut påsen med torra överdragskläder, köpa något att äta och sedan åka hem. Det blev inte riktigt så. Ann och jag delade på en påse så jag gick in i fållan för att hämta den. Den fanns inte där. Vi tänkte att det kanske var någon av funktionärerna som lagt påsen i fel länga så vi gick tillsammans med några funktionärer och letade. Förgäves. Ingen påse. Inga varma torra kläder.

Vi gick in i tältet intill och anmälde att den var borta. Tog varsin kaffe och en filt och tänkte att snart är den här. Regnet började tillta medan vi satt och delade lite bilder och pratade med andra medtävlande. Flera indier saknade också sina påsar och jag tyckte mest synd om dom då de inte är vana vid regnigt och kallt Sverige. Kanske inget monsunregn men blött nog.

När det gått över en timme och det började regna mer vilket betyder kallare temperatur började vi surna till ordentligt. Vi kände oss vid det här laget ganska nedkylda nu och sa att vi måste komma någonstans där det fanns värme. Jag började känna av min vänstersida och det är första symptomet på en begynnande krampattack och det kan det gå riktigt fort. Vi blev fort slussade in i sjukvårdstältet när de hörde att jag hade "epilepsi" (jag kan ju inte där och då gå in på att det är en dystoni som neurologerna står frågande inför men som liknar epilepsi utan det är lättare för dem att förstå om jag säger det) och får inte bli nedkyld. De satte snabbt en infart (för att kunna ge dropp eller medicin) på mig och satte oss framför en värmeblåslampa. Såg mer ut som en flygplans motor. Haha! Under tiden som vi sitter där, nu har vi varit här i ca två timmar och väntat, ordnar Ann med att extranyckeln till bilen som är på väg till oss med min kära make. I detta läget är jag mycket glad och tacksam att det är just han som kommer ut till oss på Lidingö.

Trots att jag dricker coca cola känner jag mig riktigt svag. Får inte heller upp någon värme och skakar fortfarande. Ann tar mig till toaletten och därefter måste jag snabbt lägga mig ner. Då kör helvetet igång. I samma veva kommer min underbara make som tillsammans med Ann styr upp vad som behöver ske i sjukvårdstältet. Jag har därifrån ingen aning om vad som händer. Jag kommer bara ihåg att de hela tiden drar i min arm (ger mig medicin) och jag hör att man pratar om ambulans och prio 1 larm. Det enda jag inte ville var att åka ambulans, vilket jag hann påtala flera gånger. Jag ville tydligen inte vara till besvär heller. Lilla jag i ett nötskal. Jag fick dock inget val.

Det jag vet i efterhand är att jag har krampat i 2,5 timme, åkt ambulans med blåljus till Danderyd och det hela tog totalt 12 timmar. De fick tydligen jobba lite på mig med maken i samma akutrum. Jag skrämde slag på Ann, maken, mina barn och resten av familjen. 

Om det här skrämmer mig? Inte ett dugg! Hade jag fått påsen med överdragskläderna hade detta aldrig hänt. Nu ska jag köpa en ny löpväst där jag kan packa med mig överdragskläder och kommer aldrig mer lämna in något igen. Den jag har är för kortare turer och har redan spanat in vilken jag vill ha. Ska bara få Salomon att släppa den nya perfekta löpvästen lite snabbare...hahaha!! Aldrig mer ska jag stå blöt och kall utan att kunna hala fram en varm dunjacka. Allt ska med...

Jag har lite hinder i vardagen med min kropp men det hindrar inte mig för att leva det liv jag vill leva. Detta var bara extremt otur att de slarvade bort vår påse. Dock hade det kunnat gå riktigt illa då jag tydligen försvann för en stund. Min make berättade att det han var orolig över var att min kropp inte skulle orka med så lång kramp och att jag skulle gå in i en chock. Nu får min kropp återhämta sig och jag rör på mig så mycket som kroppen vill och orkar. Jag har världens bästa runt omkring mig och jag är inte orolig av mig. Det är bara sjukt tråkigt!

Just nu håller de på att fasa ut den epilepsimedicinen jag har då min kropp absorberar den för fort och det finns inte tillräckligt mycket verkningseffekt kvar. Nu ska jag bara fortsätta som vanligt och invänta på att få starta med en ny. Under tiden fokuserar jag på mitt välmående, träning, kosten och att bara få vara, göra det som jag mår bra av.

Jag är som jag sagt tidigare ärlig med hur jag klarar av att nå mina mål, leva min vardag och att jobba. Kanske inspirerar jag dig en liten gnutta.

 IMG 8464

Jag är en glad skit som ser fram emot nya härliga äventyr! Tack för att ni orkade läsa och följ mig gärna på mina kanaler.