IMG 8112

Efter en minst sagt utmanande vår och sommar, där jag haft noll energi pga låga värden som gjort att kroppen strejkat, känner jag att jag är på gång igen. Känns så fantastiskt! Har lagt upp en bra och smart plan framåt med mål som passar mig just nu. Det känns verkligen så roligt. Tar jag mig inte hela vägen så har jag åtminstonde försökt. Framför allt haft galet roligt!

Min neurolog kliar sig fortfarande i huvudet pga av mina epilepsi-liknande kramper som inte ger med sig. De kommer vid medelhög puls och tryck i huvudet, vid exvis backe och trappor. Så jag tränar mestadels i zon 2, lugnt prattempo, och gärna längre distanser. Det senare halvåret har det blivit styrketräning, powerwalks och konditionspass på 15-30 min. Har ni sett mig köra längre pass kan jag garanterat säga att det varit med mycket inslag av gång. Rätt skönt faktiskt. Så länge jag kan röra mig är jag glad. Utan rörelse mår varken jag eller någon annan bra.

Nu är tanken att jag ska börja testa igång kroppen på inrådan av neurologen för att se hur medicinen faktiskt hjälper. Annars har vi ju ingen aning. Tydligen så absorberar min kropp epilepsimedicinen så vid provtagning för att se hur mycket av medicinen jag har så visar det väldigt låga nivåer fast jag äter maxdosen. Då kroppen reagerade så kraftigt i våras fasar de nu ut denna medicinen för att sätta in och testa ett annat. Detta är den tredje epilepsimedicinen de testar så jag behöver tålamod. Det har jag massor av och en galet positiv attityd. Jag avslutade mitt besök sist med "Du får allt stå ut med mig ett tag till!" Min neurolog bara skrattade.

Mitt i allt detta ska jag alltså börja testa kroppen lite. I augusti testade jag att köra 400 m-intervaller med 400 m gåvila x 5. Det funkade så bra! För snart två veckor sedan testade jag att springa intervaller med konståkarna för att just den dagen hade jag massor av energi och kroppen kändes stark. Perfekt dag att testa intervaller med andra ord. Sagt och gjort så gjorde jag det. Kroppen höll i 25 minuter innan jag fick ett finfint krampanfall. Hävde det själv och sedan kom Tilde och sprang lite nerjogg med mig. 

Nu låter det som om det inte är något som jag tar på allvar men det gör jag. Verkligen. Dock är detta något som jag lever med och jag får helt enkelt lära mig att hantera det. Det som jag tycker är jobbigt är när jag inte har mina trygga personer runt mig (man, barn och Ann) som vet vad de ska göra när det kommer. För mig blir det mer stressande när jag ser att andra som inte är vana blir rädda och/eller stressade av det. För efteråt är jag starkare än innan och kan fortsätta som vanligt. Därav min nerjogg då jag behöver få bort slagget i kroppen. Det blir faktiskt lite absurt i det hela. Jag har alltid en enorm muskelsmärta efteråt men det har jag ju oavsett om jag sitter eller fortsätter med det jag gör. Så jag fortsätter hellre.

I fredags skulle jag via en remiss från lungonkologen göra en syreupptagningstest för att se hur mycket det faktiskt påverkar mig med att jag nu har 70% lungfunktion. Så detta har inget att göra med neurologen. Dock kommer ju min neurolog att kunna ta del av en massa viktigt information efter mina två timmar på Karolinska sjukhuset. Det hela slutade med att jag hade en läkare och två bioanalytiker som stog redo under mitt cykeltest, då de var förberedda tack vare min underbara make som var med och hade förberett dom, på att jag kommer få ett stort krampanfall då jag ville fullfölja hela fystestet. Vilket jag lyckades med! Så sjukt stolt över min kropp! 

IMG 8128

Jag är tack vare min styrketräning ganska stark i kroppen så själva testet är inte jobbigt men mina lungor får jobba så hårt. Kroppen är i galet obalans. Jag låter som om jag aldrig tränat i hela mitt liv men muskulärt säger kroppen ingenting. Riktigt spännande! Läkaren på KS hade aldrig sett något liknande när krampen kom och han tyckte absolut att fler tester skulle göras, speciellt när han såg hur bra jag mådde efteråt. 

Så tacksam för min fantastiska kropp som fortsätter att kämpa och som mår galet bra med min träning. Min hjärtspecialist sa till mig när hon hittade min lungcancer att jag skulle fortsätta som jag gör för det var helt otroligt - så starkt hjärta fast jag har alla dessa sjukdomar OCH äter dessa starka mediciner.

Jag fortsätter att sätta mål och utmana min kropp på mitt vis. Tar lite längre tid men vad gör det när resan till målet är det som är roligt!

Hoppas ni fortsätter följa min resa framåt!