IMG 1545

Min vattenskräck har jag jobbat stenhårt på och nu känns det härligt att simma. Snyggaste baddräkten från PowerWoman.

Jag både blir kontaktad och läser om de som exvis inte vågar simma pga rädsla. Oftast tar vi omvägar eller avstår något som vi är rädda för. Vi vågar helt enkelt inte att möta våra demoner och vår rädsla för ett eventuellt misslyckande. 

Vi misslyckas inte utan vi lär oss. Livet är en enda lång härlig lärorik skola och det vore väl tråkigt om vi inte utmanande oss med sånt som kan vara lite läskigt. Lite skräckblandad förtjusning i våra utmaningar.

Det får mig att tänka på när jag bestämde mig för att möta min största rädsla. Vatten. Det går verkligen inte att beskriva min rädsla för vatten. Jag stog utanför simhallen och hyperventilerade för att jag var så rädd. Det tog mig ett år att våga vara med min dåvarande triathlonklubbs simträningar. Trodde på allvar att jag skulle drunkna. Jag stod utanför simhallen så många gånger och åkte hem för att jag inte vågade gå in i simhallen. På riktigt! Det som fick mig att ta mig i kragen var att jag vill ju såklart vara en förebild och då framför allt för mina barn. Hur skulle jag kunna få mina barn att lära sig att simma om jag själv inte kan? Simma är ju något som vi alla måste kunna. Jag hade kompisar i högstadiet som kämpade för att jag skulle lära mig men fick panik. Då gick jag i åttan och var fjorton år gammal. När jag stog utanför simhallen och hyperventilerade var jag ca 40 år. Att jag gått så länge med en rädsla utan att jobba på den kommer jag aldrig mer att göra.

Så målet var inriktat på att lära mig att simma så att mina barn inte skulle få samma känsla. Vad skulle jag göra som blev en bra morot för mig? Maken brukade alltid skämta om att sisten i är en duathlet (de som "bara" cyklar och springer) och det var ju jag. Jag anmälde mig till Vansbro Triathlon mindre än ett år bort där jag skulle simma 1,9 km. Hur tänkte jag där? 

Kommer såväl ihåg när jag första tiden inte ens vågade doppa huvudet under vattnet när jag väl kom in i simhallen.

Allt är möjligt och vi måste bara finna vägar att ta oss dit. 

Vad känns som en utmaning för dig? Vad går du igång på som du så gärna vill göra men som känns lite läskigt?

Vad har du för mål? Vad behöver du för att nå ditt mål? Hur ska du nå målet?

Sätt upp delmål så att du känner att du får en liten seger då och då på vägen mot ditt mål.

Framför allt - när ska du nå ditt mål? Bestäm dett datum när du senast ska nå ditt mål.

Skriv ner dina mål och delmål. Hur känns det när du skriver ner dem? Bevara den känslan och skriv gärna ner det också.

Målet ska kännas positivt och du ska längta dit! Säg det gärna högt till dig själv varje dag.

Kom ihåg att du kan stöta på hinder längs vägen. Jag mötte många och det gäller att lära sig vara flexibel, möta det jobbiga och hitta nya vägar att nå ditt mål. Det är ju resan till målet som är det roliga. Att ta sig över mållinjen är ju guldkanten på resan. Njut av resan dit istället för att det ska kännas jobbigt, tråkigt och motigt.

Oftast är det tanken som spelar oss ett spratt och du kommer säkert känna samma sak. Jag trodde ju på allvar att jag skulle drunkna. I en simbassäng. På riktigt. Jag jobbade med små delmål, steg för steg och vände de negativa tankarna till något positivt. Svårt i början men underbart när du lyckas. Nu njuter jag av att simma!

Mitt nästa mål är att jag ska hjula över mållinjen den 28 oktober i Turkiet efter att jag har simmat 1,9 km, cyklat 90 km och sprungit 21,1 km. Mindre än en år efter min lungoperation. Målet är inte att vara snabb utan att jag ska ta mig i mål utan smärta under maxtiden med ett leende.

Vad är ditt mål?