IMG 1236 2

Jag måste säga att det var ganska tungt i våras och början på sommaren. Frustrationen var värre än någonsin då min värk bara blev värre och värre. Jag hade ju en stor förhoppning om att jag skulle vara helt återställd innan sommaren men så blev det inte. Min kropp orkade ingenting fast jag kände mig stark. Det var som om min lunga inte ville funka. Blev trött snabbt när jag ansträngde mig plus att jag fick så mycket värk i min högra sida av överkroppen. Smärtan gjorde sig ständigt påmind och min mentala styrka, som verkligen är min styrka, fick sig en rejäl törn. Jag ville så mycket men fick det ena bakslaget efter det andra. Försökte ändå vara mitt vanliga glada jag. Fick gå och lägga mig på eftermiddagen eller ibland under middagen. Orkade helt enkelt inte. Var verkligen helt slut. Mest för att jag hade så ont. Enligt läkarna är det min ärrvävnad som gör ont och det ska enligt dom vara helt i sin ordning. 

Den största törnen var när mina krampanfall kom tillbaka. Det var ett riktigt hårt slag. Vad f-n! Räcker det inte nu? Jag hade fått "order" av min onkolog att utmana mig nu även om det gjorde ont. Så då började jag att testa att köra hårdare vilket i sin tur gjorde att pulsen ökade. Och tada! Krampanfallen kom som ett brev på posten. 

Eftersom det närmade sig sommar så var det omöjligt att få en tid hos min neurolog, som för övrig är helt underbar, så fick jag en telefontid. Hon beslutade att jag skulle testa en epilepsimedicin under sommare för att se om det hjälper.

Nu är ju inte jag den som ger mig och de första två veckorna på semestern småjobbade jag lite, började träna lite smått och framför allt hade tid att vila, äta och sova. Så sakta men säkert har jag börjat bygga upp min ork. Styrkan fanns redan men orken och andningen var på botten. Jag orkar nu springa och cykla lite längre men tar också lite kortare pass mellan. Kör lite styrka och simmar bara lite då och då. Simningen gör fortfarande för ont. Försöker öka några hundra meter varje vecka och är nu uppe i 600 meter. Yay!!!

Cyklingen går nu riktigt bra. Så sjukt tacksam! Under en period höll jag på att ramla i diket efter 3 mil då jag bara ville sova. Så orkeslös men benen sa bara "cykla nu då"! Men med lite envishet och jäklar anamma så har jag nu kommit upp i 6 mil. Löpningen går också bra. Har kommit upp i 2 mil. Tar all träning i mitt tempo och jag har som mål att bygga upp min lägsta nivå så att jag orkar mer utan att jag blir helt slut.

Jag njuter av träningspassen, semester, återhämtning, att bara vara och bästa umgånget! Precis som det ska vara. Efter den här sommaren kommer jag vara på banan igen. Nu börjar jag känna mig riktigt stark!