IMG 0945

Lilla jag på en 200-meters promenad med maken och min BFF.

Det här skulle kunna vara en racereport för det är precis så som det känns nu efteråt. Ett av mina hårdaste race när jag tänker efter. 

Jag har precis lagt en riktigt tuff månad bakom mig där frustration och känslor har åkt en riktig berg-och dalbana. Det är inte helt över ännu men precis som i en Ironman tar jag steg för steg. Det är viktigt att få bearbeta men inte att älta. Det är mycket viktigt att komma till acceptans så att det går att lämna det som varit tufft och jobba mot framtiden. Det är där det gället att utmana sig med mål och gärna då lite tuffa mål. Givetvis behöver det inte vara träningsmål utan du kan sätta upp vilket mål du vill och önskar.

Acceptans - du är i en situation som du inte tycker om och frågan är om du vill acceptera och stanna kvar där, att älta, eller om du vill förändra situationen. Jag brukar säga att du kan acceptera där du är och vad du går igenom men du behöver inte stanna i det. Det är inte oföränderligt utan kan förändras till det du önskar och vill. Frågan är om du vill göra det obekväma jobbet och ta dig dit? Oftast har vi en bestämd mening och/eller en negativ känsla och tror inte att vi kan komma ur situationen. Känns omöjligt. Det är det inte utan det gäller att du börjar jobba med ditt mentala. Du kan - du vill och du vågar!

Du kan bestämma om du vill ha en bra eller dålig dag. Det är väldigt enkelt.

Du kan bestämma vad du vill lägga ditt fokus på.

Det kommer alltid att vara lite hinder på vägen lite då och då i livet men det blir så mycket enklare och ROLIGARE om du fokuserar på de positiva sakerna i livet.

Bli den bästa versionen av dig själv, ha en positiv tanke, sätt nya mål och gör roliga saker - varje dag! 

Så hur var det då att sitta mitt i det som ändå är en mardröm - att få ett cancerbesked och vänta på operation? Jobbigt, mycket jobbigt. Jag fick beskedet att den här typen av cancer sällan är aggrerssiv men samtidigt visste man att den funnits där i mer än fyra år och där den har växt till sig under tiden. Rädslan fanns där om den hade spridit sig eller inte under tiden. 4 år är lång tid men hur det kunde komma sig att man inte sett tumören på Danderyd trots att KS kunde se den redan på plåtar från 2013 är ett annat blogginlägg. I media kan man läsa om hur cancerpatienter far riktigt illa för dom fastnar i kö till operation för resurserna inte räcker. På TV påminner reklam för cancerfonden om det faktum att jag är en av dom drabbade men, som reklamen säger, 1 av 3 får cancer men alla drabbas. Bakom varje patient finns en familj som också mår skit och ska hålla ihop. När jag väl kom till Nya Karolinska Sjukhuset fick jag ett helt fantastisk och proffsigt mottagande och de har verkligen tagit hand om mig och familjen på bästa möjliga sätt. För lite över en vecka sedan fick jag komma in för operation men jag hade redan varit där veckan innan på en 4,5 timmars inskrivning och träffat hela personalstyrkan som skulle operera mig. Kirurgen var den enda som jag inte fick träffa utan fick göra det på själva operationsdagen. Jag kände mig och känner mig så trygg hos dem och vet att jag får bästa möjliga vård. 

På operationsdagen kom jag in tidigt på morgonen och det var en lätt overklig känsla. Allt flöt på som en väloljad maskin och det märktes att det nya  sättet teamet jobbar på fungerar. In på eget rum (alla patienter här har eget rum med eget badrum och anhöriga uppmanas stanna på sjukhuset så det finns en anhörighetssäng på rummet) och jag var aldrig ensam ens för en kort stund. Jag har precis gjort den sista dubbelduschen med Descutan och bytt om till kläderna jag ska ha på operation när en sköterska kommer och hämtar mig. Vinkar av maken och går till hissen. Jag känner gråten i halsen men försöker le. Vet inte varför men det känns läskigt. När jag kliver ur hissen möts jag av flera personer och får kliva rakt in i operationssalen. Kan inte hålla tårarna borta när jag känner igen min narkosläkare. Det var hon som kom in i rummet under inskrivningen och sa: "Jag fick förklarat för mig att jag skulle träffa en 45-årig tjej med komplex sjukdomsbild och som var vältränad. Och det stämmer ju!"

Så när jag såg henne där kom tårarna som jag försökt hålla inne så länge. Inte av rädsla utan kanske mest av att inte ha kontroll. Rummet såg ut som något från en science fictionfilm, stort och en massa människor längs väggarna som alla fyllde en funktion - alla för lilla mig. Sköterskan ledde mig till min brits där jag fick sätta mig på kanten och lyfta på fötterna för att de skulle ta av mig de blå tossorna. Jag fick krypa ner under en värmefilt och samtidigt som de gjorde mig klar för att somna in pratade vi om min nästa Ironman 2019. Så proffsigt och så lugnande. Sedan hörde jag bara min narkosläkare säga: Hon är redo. 

Det var jag.

Jag vaknade upp på intensiven där en sjuksköterska inte lämnade mig med blicken för ett ögonblick. Fick tyvärr problem med kramper så jag fick stanna kvar lite längre innan jag fick komma upp, fullproppad med morfin, till en make som var utom sig av oro. Första kvällen och natten var inte speciellt rolig. Dränaget stod och surrade bredvid sängen och jag kramade min nya BFF - en boll som pumpade ut morfin automatiskt intravenöst. Fick inte riktigt igång någonting i kroppen den kvällen men så skönt att ha det bakom sig. Nu kunde det ju bara bli bättre.

IMG 0942

Dagen efter kunde jag bocka av den ena saken efter den andra: gå med rullator, ta mig till toaletten, kissa (halleluja!) och njuta av alla underbara människor omkring mig. Jag hade hela tiden med mig dränage och min BFF runt halsen. Hahaha!! Riktigt spännande. Morfinpumpen hade jag för övrigt med mig hem och kunde åka in och ta bort det dag fyra. Så otroligt bra och smidigt.

Jag kämpade verkligen med mina andningsövningar den första veckan tillsammans med mina promenader. Blev galet trött och gjorde sjukt ont men visste att ju duktigare jag är desto bättre resultat blir det.

 Många är lite nyfikna över själva operationen av min tumör. Jag hade privileget att ha en väldigt duktig kirurg som tagit fram det nya sättet med endast ett titthål när jag opererades, vilket inte bara gjorde minimal "skada" utan jag har mindre problem efteråt. Han gick in vid mitt högra bröst och tog ut mellanloben av min lunga (det är för övrigt bara den högra lungan som har tre lober då den vänstra bara har två). Så otroligt coolt. När de dagen efter drog ut mitt dränage som satt i samma ingångshål så hade de "för sytt" så när de drog ut slangen kunde de bara dra åt och avsluta med ett endaste stygn. Imponerad!

Om drygt en månad har jag återbesök och får reda på vad det var för något och om det ska hända något mer. Ska även göra en liten undersökning till som jag hoppas få resultatet på då också. Jag är inte orolig. Efter detta är klart kan jag fokusera på mitt nästa mål: Ironman Kalmar 2019. Då ska jag vara i min bästa form någonsin! Så det så. Det jag (och läkarna) hoppas på är att krampanfallen jag dragits med så fort jag gått upp för högt i puls ska bero på tumören och att jag kanske slipper problemen. Tänk att kunna springa, simma och cykla utefter min verkliga kapacitet utan att vara rädd för att få ett anfall!! Vi får se vad som händer och om inte annat så är det bara att bita ihop och fortsätta kämpa.

Jag passar nu på att njuta av mina andningsövningar, promender och lätta benpass för snart väntar mycket tuffare träningspass.

Glöm inte att sätta upp lite nya mål och njut av resan dit.