IMG 9801 1

Jag har inte sovit så bra de sista nätterna. Egentligen inte speciellt bra sista veckorna om jag ska vara ärlig. Känt mig lite orolig och tankarna har malt i huvudet.

För precis sex veckor sedan, under en undersökning där man letar efter orsaker till mina kramper som kommer så fort jag går upp  lite för mycket i puls, ringde min hjärtläkare och berättade att även om mitt hjärta är starkt så har dom samtidigt tyvärr hittat vad dom tror är en tumör i lungan. Tumör? Tiden bara stannade där och då. Möjligen Cancer? Det har jag ju liksom inte tid för och har jag inte fått min beskärda del av sjukdomar? Kom igen älskade kropp - give me a break!! Den enda positiva nyheten var att när man tittade tillbaka på röntgen som gjordes på Danderyds sjukhus i februari så såg man att den fanns redan då men den hade inte växt. 14mm...Man kan också ställa sig frågan varför man inte såg den då men det är en annan historia. Nu var min rädsla att cancern hade utnyttjat det här halvåret till att spridas i min kropp. Kändes sådär...

Jag kan berätta att sex veckor är en lång tid mellan ett telefonsamtal och det att du får tid till Karolinska sjukhuset. Jävligt lång tid fylld av ångest (jag säger bara - googla inte!!!) och tankar på framtiden. Allt medan man ska försöka hålla fasaden uppe och ta hand om mina älskade kunder. Jag kan säga att ibland är det en lisa för själen att få träffa och fokusera på andra istället för sig själv. För en vecka sedan var det en särskild skiktröntgen på en dyster avdelning där väggarna hölls uppe av dåligt uppsatta planscher som kliniskt beskrev hur man forskade runt cancer. Märk väl att så här långt hade egentligen ingen sagt ett dyft till mig om cancer men här blev det verkligt och den där klumpen i magen växte sig större och blev tyngre. 

Idag var det så dags för domen. Hade en klump i magen redan när jag vaknade. Jag försöker alltid vara go och glad men fy vad jag led den här morgonen. Ville bara att tiden skulle gå så att jag skulle veta. Under dessa sju år som jag varit riktigt sjuk så har jag sprungit på sjukhusen och gjort en otroligt massa läkarbesök, inlagd, undersökningar och provtagningar. Känns som om jag varit i varenda litet skrymsle. Idag kändes det extra jobbigt. Som om det liksom aldrig tar slut. Bara ordet cancer är laddat. Smaka på det själva - cancer. Vem sjutton kom på just det ordet för bara ordet låter fruktansvärt och många undviker ämnet.

Så idag var det dags för nästa del av min följetong på Nya Karolinska Sjukhuset. Åkte dit med min man imorse och fast vi försökte skämta och prata om planerna på den annalkande semestern så kändes det helt overkligt. Jag visste att det var en tumör i lungan men jag visste inte om cancern hade spridit sig. Vad skulle läkaren säga? Operation? Cellgifter? Strålning? Hur ska man få ihop det med mina andra sjukdomar? Väl inne så fick jag göra ännu en röntgen och sedan kom en läkarkandidat och hade ett samtal med oss. Man försöker läsa in signaler, ordval och ansiktsuttryck hos henne och den där klockan på vägen tickar sakta framåt. Jag vet att jag är sjuk men hur sjuk är jag? Min läkare kommer in, tittar på mig och bekräftar - "Ja Jeanette, du har lungcancer". Jaha, tjolahopp liksom. Mitt tjingeling fastnade för en gångs skull i halsen. Bakom läkaren kunde jag se min kropp uppskuren i skikt på röntgenbilden och frågan hängde i luften en stund innan svaret kom" men det finns ingen spridning någonstans". Han fortsatte berätta att om man nu kunde säga att cancer kunde vara snäll så var det just den här typen. Den sprider sig normalt inte och växer långsamt. Hurra, jag har fått en snäll cancer!! Kändes som om jag vunnit på Lotto. Så absurt! Ja, jag ska opereras inom några veckor. Ja, man ska trycka isär några revben för att ta ut den lilla rackarn och ja, man kommer att ta bort en tredjedel av min högra lunga MEN det finns ingen cancer man kan se i andra delar av min kropp. 

Min första fråga var självfallet om jag kunde anmäla mig till min andra Ironman och svaret var ett skratt och "Absolut - gör det". Dessutom, som grädde på moset, så skjuter man på operationen så att vi kan få åka på vår semester till Playitas på höstlovet. Den här familjen behöver liksom det om ni förstår vad jag menar.

Så nu tar jag tag i nya utmaningar och mitt mål är att min kropp ska bli stark till en Ironman 2019. Att jag kanske inte har full lungkapacitet är en baggis. Det finns dom som springer en Ironman på proteser och just den här månaden påminns vi om att det finns många som kämpar mot sin cancer och har betydligt sämre odds. Många av dom är barn så om ni ursäktar så går mina tankar till dom familjerna först. Det är nu också drygt ett år sedan en träningskompis förlorade sin kamp mot cancer, min svägerska förlorade för sex år sedan och mina svärföräldrar tappade jag inom loppet av en vecka förra hösten. En av tre svenskar får cancer men alla berörs. Fuck cancer!

Ironman Kalmar har fått en liten annan innebörd för mig. Jag ska visa att "anything is possible". Jag ska visa att man inte behöver vara snabbast och jag ska visa att tro kan försätta berg. Den här resan har bara börjat....

Under dessa sex veckor som jag fick vänta skrev jag en liten kärleksförklaring till min älskade kropp:

Älskade kropp!

Det spelar ingen roll vad du hittar på och utmanar mig med för jag kommer alltid att kämpa med dig, i mot-och medgång. Det finns ingen som du! Tänk vad mycket roligt vi har gjort och kommer att göra.

När jag vid sju års ålder hade upptäckt konståkningen och samtidigt fått barnreumatism. Redan då fick jag lära mig hur viktigt det var med rätt kost och bra träning. Och sedan har jag fortsatt den på den vägen. Jag kände hur mycket konståkningen gav mig genom åren, inte bara smärtlindring utan även den mentala delen. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle ha så stor betydelse i mitt liv. Idag är jag så tacksam att jag tagit hand om min kropp, mitt tempel och vårdat den på riktigt.

Kost, mental inställning och träning - Allt är möjligt!

Vissa perioder är otroligt kämpiga och vägen till målet är väldigt krokig men vill du så kan du. Det är bara du själv som kan bestämma vad du vill göra i livet efter dina egna förutsättningar. Bestäm dig!

Tack kroppen för att du testar mig! Jag blir bara starkare mentalt och tillsammans ska vi fixa även den här fighten.

Ibland önskade jag bara att du tog en kort semester så att jag hann springa ifatt dig.

Hälsningar från din själ