IMG 8952

Bilden tagen när jag springer över mållinjen i Jönköping av min dotter Tilde som följde tävlingen på hemmaplan.

Jönköping fullständigt bubblade av glädje, nervositet och en hel hög med triathleter. Alla är så trevliga och det snickesnackas överallt. Älskar den här känslan när det är dags för tävling. Så roligt att få hänga med mina fina klubbisar, vänner och att känna glädjen.

IMG 8938

Fikamys med finste klubbisarna!

Jag sover alltid lite halvdåligt inför en tävling och denna natt var inget undantag men med det härliga pirret i magen så gjorde det inget. Längtade till tävlingsstart och att få köra igång. Tidigare har jag varit så nervös att kliva ner i vattnet att jag bara velat gråta men efter all grym träning under vintern och våren med Anna Rosén Rösiö från Simcoachen så kändes det inte alls jobbigt. Jag var tokladdad!

Hade en känsla av det det skulle bli en riktigt bra dag och att kroppen skulle vara med mig. Skulle gå på pulsen hela dagen och låta kroppen bestämma mitt tempo. Det gjorde jag och fick en helt fantastisk dag.

IMG 8948

Dagen före race! - Fotocred: Magnus Ö

För er som orkar så kommer här min racereport.

Frukost och påklädning tidig morgon. Allt var under kontroll, trodde vi, tills min underbara kompis Ann upptäckte att hennes trisuit var kvar hemma = PANIK. Inte mycket att göra så vi åkte in mot Jönköping efter att ha löst det genom att plocka ihop lite kläder. Fördel med att vara triathlet är att vi alltid har en massa kläder! Jag kvittrade på i bilen och mest för att Ann skulle tänka på annat. Vi är grymma på att peppa varandra och stötta när den andra har en tuff dag. Eller när något oförutsätt händer. Känns tryggt.

Mötte upp våra underbara klubbisar, stod i den längsta och långsammaste toakön innan det var dags att sätta på sig våtdräkten. Solen hade börjat värma när vi gick för att lämna in vår vita påse med våra överdragskläder. Precis när jag lämnat påsen börjar de sjunga nationalsången. Fick en varm känsla inombords att det nu var dags. Saknade Kentas "Idag är jag stark" men den är förbehållen Kalmar så det blir till att åka tillbaka dit i framtiden.

Sist jag simmade fick jag problem med andningen nästan direkt så jag tog det lugnt när jag kom i. Kändes toppenbra och började simma. Hamnade i ett stökigt stim nästan hela simningen. De låg PÅ benen, simmade på tvärsen, underbara jävla bröstsimsparkar och allmänt stökigt. Det fanns ingen rytm i min simning men kände mig aldrig stressad. Simningen tog ju såklart superlång tid då jag hoppats på snabbare tid men är glad att jag ej stressade upp mig i vattnet. Så summa summarum, nöjd med mitt lugn och måste såklart jobba mer med min simning. Måste lära mig planera simningen och ta fötter. Jag behöver inte vara Einstein för att fatta att fler timmar i poolen och sjön ger en tryggare och snabbare simning. Punkt.

Kom upp ur vattnet och sprang 500 m till växlingsområdet genom stan. Tokladdad kom jag in i tältet och hittade Ann där. Hon gick direkt ut på cykeln, sa hejdå och jag hade fått för mig att denna tävling tejpa fötterna efter simmet istället för innan löpningen. Det var en himlans korkad idé!! Tror ni att något fäster på fuktiga fötter trots att jag försöker torka dem? Svar nej!

Det tog mig en evighet att växla och ja, jag tog jumbopriset i klubbens tävling i att ha den längsta växlingen all time!!! Hahaha!! Den bjuder jag på.

När jag skuttade ut på cykeln växlade jag några ord med en tjej jag träffade på stranden i Halmstad veckan innan. Vad är oddsen liksom! Jag har bara längtat att svischa ut på cykeln för jag älskar denna böljande bana. Om Jönköpingsborna var grymma förra året så var de helt fantastiska i år som verklligen gick man ur huse för att heja på oss efter vägen. Perfekt väder hade vi också och det hjälpte ju till. Såg till att jag fick i mig vätska och något i min lilla gottepåse var 20:de minut som innehöll cola gelépluppar, liten bit bar och/eller en salt stick = vinst varje gång jag stoppade ner handen!

Cyklingen flöt på bra och jag körde bara på känsla. Med en härlig "tjoho-känsla" hela vägen. Jag kunde inte sluta le!! Det vara ganska mycket motvind på slutet så där fick jag bita i ett tag men gnetade på. 

Rullade in och växlade, för mig ganska snabbt, och ut till löpningen. Det hade blivit ganska varmt nu men såg fram emot löpningen. Hade lovat familjen att bara köra på känsla och inte låta pulsen skena iväg. Så inte värt det.

Det var så mycket folk, speciellt i stan, så jag fick en känsla av att jag flög fram de första kilometrarna. Mina fina klubbisar stod utspridda så jag kände mig ordentligt påhejad. Så lyxigt! Visste desutom att familjen hade koll på mig via ironman.com hemma i köket.

IMG 8967

Här har jag precis påbörjat min löpning! Fotocred: Malin B

När jag har sprungit ca 3-4 km kommer jag till den enda lilla backen på hela loppet och kommer upp jämsides med en kille från VSS Tri som jag själv tillhört tidigare. Säger hej och vi börjar följas åt. Jag ser inte först att han redan har sprungit ett varv av våra tre. Han har lite högre tempo än vad jag egentligen hade tänkt men har pulsen under kontroll så jag hakar på. Wow! Kroppen känns toppenbra men vågar inte ropa hej förräns jag är i mål. Det var varmt så jag dricker vid varje vätskekontroll, vatten och cola som jag alltid gör. Jag ändrar aldrig något på ett race utan kör samma hela tiden.

Jag älskar att hitta nya bekantskaper under tävlingar och även så vid denna. Det ger extra pepp av att hjälpas åt och dra varandra in i mål. Det var snart dags att säga hej då och jag fortsatte ut på mitt sista varv. Försökte hålla kvar samma känsla genom sista varvet. Mitt eminenta sällskap sa att jag såg stark ut så det var bara att bita i och fortsätta. Bra pepp för en själv.

Vid 3 km kvar kom jag ifatt Ann och Kattis som hade problem med mageknas och andning. Ann ropar till mig att jag INTE får stanna utan ska köra på. Jag får lite dåligt samvete då hon alltid finns där för mig men visste att hon skulle bli besviken om jag inte fortsatte. Det tog mig någon km innan jag kände att jag tagit rätt beslut. Hittade två killar som gick vid sista vätskestationen. Peppade på dem att nu kör vi det sista och vi följdes åt hela vägen. När jag hade peppat på dem kunde jag ju inte slå av på takten utan matade på. Kände mig stark och hade kroppen under kontroll.

Tryckte på för att få lite space till de bakom. Varför då tänker ni? För att hjula in mot mål!! Videon finns på mitt insta - jeanettetrihealth

IMG 8958

IMG 8965

Glada tjejer vid målgång!

IMG 8969

Vilken glädje att kunna få göra det jag älskar mest - triathlon!!

Jönköping - jag kommer tillbaka. Tack för ett grymt arrangemang!