Nu är det knappt fyra veckor kvar till Ironman 70.3 i Jönköping med samma distanser som när jag tävlade på Mallorca - 1,9 km simning, 90 km cykling och avslutningsvis 21,1 km löpning. För mig är det en perfekt distans och det är så otroligt roligt. Riktigt längtar! Dessutom får jag tävla med finaste vännen Ann och en massa andra kompisar som är där. Jag bara älskar gemenskapen!

IMG 7254

Photo: Sofie Lantto

I söndags hade vi en träningsdag med klubben där alla kunde välja sin distans för ett genrep inför sommarens tävlingar. Jag kände att en kortare träningsdag blir perfekt med 4 mil cykel och 1 mil löpning. Jag hoppade över simdelen då jag har för mycket värk och det är dumt att pusha kroppen för mycket.

IMG 7144

Vilket gäng!!

Vi blev hela 27 personer som samlades för att träna ihop. Så himla roligt! Otroligt härligt gäng och det är alltid lika kul att träna ihop. När Ann kom upp ur vattnet drog vi ut på cykeln tillsammans med Kattis. Efter 2 mil vände jag och Ann och cyklade tillbaka samma väg. 

IMG 7159

IMG 7253

In för växling och så var vi snabbt iväg. Chockade maken lite då han alltid tycker att jag tar en "fikapaus" vid mina växlingar. Jag brukar då säga att jag bara är väldigt nogrann. Han såg lite förvånad ut nu när jag växlade. Haha!!

Vi bestämde att vi tar 5 km två gånger så att vi kunde fylla på med vätska mellan varven. Varmt ute betyder mer vätska. Jag kände mig stark men det gjorde också att på andra varvet kanske jag tog i precis lite för mycket att pulsen steg något mer än det ska. Vi kortade av sista varvet då jag kände att kroppen inte riktigt lirade med pulsen. Allt kändes toppenbra ändå började kroppen bråka. Sjönk ihop och fick ännu en kramp. Denna gången fick jag lite känselbortfall i armarna och i ansiktet. Alla var helt fantastiska och fick mig lugn så att krampen försvann. 

Det konstiga är att när det har gått över är jag som vanligt igen. Som om inget har hänt. Förutom värken då. Väldigt märkligt.

IMG 7233

Tack alla klubbisar för en grym dag! 

I måndags hade jag en bokad tid hos min neurolog och skulle få alla mina resultat på mina undersökningar jag gjort under vinter/våren. Jag var redo att kriga för att jag inte var helt galen och inte hittar på. Varför jag känner så? Jo för på alla mina tester och undersökningar jag gjort (vilket är helt galet många) så får jag fantastiskt fina resultat. Alla säger att det är helt otroligt att jag kan göra det jag gör med tanke på mina sjukdomar och alla mediciner. Suck. Så därför var jag helt inställd på att få kriga lite. Sjukvården är inte alltid på samma planhalva som oss som tränar mer än medelsvensson så att säga. Det behövdes inte. Jag förklarade för henne vad som hänt under träningen i söndags och vid några fler tillfällen när jag tränat under våren.Jag visade också filmen maken tog när jag låg och krampade. Hon förstog precis och sa att jag tror jag har svaret på det du har. Och berättade sedan att det finns en medicin som ska hjälpa mot kramperna. Kinetisk dystopi är namnet för er som undrar. Ni kan inte ana hur jäkla glad jag blev!! Jag började typ gråta.

Det är ju aldrig roligt att veta att jag har en neurologisk sjukdom men å andra sidan kan jag ju få hjälp och det finns dom som har det så mycket värre. Varför jag har fått detta vet de inte och i nuläget spelar det faktiskt ingen roll. Hon var lite bekymrad att medicinen inte skulle hinna hjälpa helt till min tävling om en månad. Alltså. Hur underbar är inte hon, min läkare. Wow!

Så nu väntar jag bara på att få börja men först koll på leverstatus med lite prover och sedan ska det rulla på. Håll tummarna att inte min kropp dissar denna medicin. Gör den det så får jag ta det därifrån :-)

Tjohoooo nu kör vi!!