Då var det äntligen dags för tävling på Mallis. Anledningen till att jag anmälde mig var inte bara för att ett gäng kompisar skulle åka utan att det skulle bli en enormt stor utmaning för mig. Jag gillar utmaningar. Det skulle bli en riktigt tuff klättring på cykeln och för att inte tala om simningen. Vem vet vad som finns i vattnet...

Det jag inte visste då jag anmälde mig var att min kropp skulle få klättra över några hinder under vägen. I december orkade jag knappt gå upp för trappan hemma eller köra benböj på mina företagspass utan att det triggade pulsen så att jag började flåsa!! Ni må tro att jag kände mig stark. Überstark!! Not....

Men sakta men säket fick jag igång kroppen och både sim och löpning började komma igång. Man får liksom arbeta med det man har och släppa det andra för problem eller begränsningar får alla till och från. Om man fokuserar för mycket på sina begränsningar så blir dom bara mentala hinder och det hjälper föga. Nu var jag långsam men för mig var det härliga framsteg. När det gällde cyklingen stoppade jag bara huvudet i sanden. Jag fick till en handfull spinningpass och tror jag hann med fem pass på min fina cykel ute. Tack å lov för vår träningshelg i Lund i början på maj och ett gäng vändor i vår härliga Hakungebacke.

Jag var verkligen inte ett dugg nervös utan kände att detta skulle bli ett superroligt träningspass med full service med en magisk utsikt på cyklingen. Sedan är det ju inte helt fel med en långhelg tillsammans med ett gäng kompisar i vackra och varma Mallorca.

IMG 5170

Laddad tjej, eller??

IMG 5306 IMG 5297

Bodde ihop med finaste Lotta & Sanna och hade ett grymt gäng från klubben Norra Stockholm Endurance på plats. Nästa år hoppas jag vi blir fler som både är åskådare och tävlande.

Väl på Mallis provsimmade jag lite för att dels minska ångesten av öppet vatten och faktiskt se hur bra det går att simma. Jag och Sanna bara asgarvade för det var så mycket vågor att det var näst intill omöjligt för mig att ta mig framåt. Det här blir bra tänkte jag. Det är ju i alla fall varmt i vattnet och det finns mycket under ytan att roa sig med. Dagen innan rullade vi totalt 2 mil med ett stopp i Porto de Polenca för lite kaffe och glass. Jag kunde inte sluta le. Kände mig så laddad! 

IMG 5179

Vi packade iordning allt och checkade in cykel och våra påsar. Det jag gillar med Ironman-organisationen är att du lämna dina grejer (cykel och blå påse för cykel och röd påse för löpning) dagen innan och behöver inte fundera så mycket på kvällen.

IMG 5150

Bara ladda och njuta! Ta en extra Cafe con leche.

TÄVLINGSDAGS:

Vaknade utvilad och redo att tävla. Strålande sol och varmt. Visste redan att det var drygt 20 grader i vattnet. Åt snabbt en liten frukost och gick sedan ner och fixade allt i växlingsområdet. Pumpa cykeln, sätta fast mina flaskor med vätska, påse med gottis (blandar salt sticks, nötbar i bitar och små colapluppar med gel  som gör att det blir en överraskning varje gång jag sticker ner handen). La ner extra gel i mina påsar. Upp till hotellet igen och gjorde mig redo utan stress. Skönt att bo nära.

På med våtdräkt och så ner till starten. Lämnade ifrån mig den vita påsen med överdragskläderna och fick njuta av varm vit sand under fötterna. Inte helt fel kan jag säga.

Råkade först ställa mig helt fel i startfållan (självseedning) och stog bland dem som skulle simma på 35-39 minuter. Höll på att sätta hjärtat i halsgropen!!! Hittade min grupp på 40-44 minuter och även några klubbkompisar. Kändes tryggt.

Starten gick och efter ca 30 minuter fick vi komma i vattnet. (De släpper i 6 atleter var 5 sekund.) Simmade på bra och hittade ett bra flyt. Det var så lätt att orientera sig ( t o m för lilla Doris) men ändå simmade folk åt fel håll och tvärs över. Helt galet. Ca 3-400 m från slutet hamnade jag i en galen torktumlare med armar och ben överallt. Sparkar, slag och bröstsimmar stoppade mig så att jag inte kom fram. Fick ingen panik men kom helt enkelt inte igenom.

Note to myself: behöver bli lite tuffare.

Simmade riktigt bra och är verkligen supernöjd.

Tog min påse med alla cykelgrejer och skulle börja byta om. Fick ej plats i tältet utan stog utanför. Funkar det med. Tog god tid på mig så att jag skulle få bort all sand. Visste att maken höll stenkoll på att jag inte ödslade för lång tid i växlingen. Det gör jag alltid.

Min cykel stog närmast ombytestältet så jag fick springa ca 800 m med min cykel för att komma ut. Ni som vet vet att det inte går att springa på sanden med cykelskor. Tassade lite försiktigt och hoppade på cykeln. Trodde att nu var det dags för dagens tuffaste del. Tji vad fel jag hade!!

Kände mig stark i värmen och tuffade på försiktigt uppför. Ville ta det superlugnt så att jag inte gjorde något galet. Det är ju lätt att få för sig och köra på för hårt. Det ville jag inte riskera. Ville verkligen maxa tiden och vara smart idag.

Halvvägs uppför ”backen”  efter ca 2 timmars tävlande, måste jag kliva av då jag inte får ner pulsen. När jag kliver av cykeln i en finfin lutning känns det som om jag just klivit in i en bastu. Värmen slår emot mig med en riktig käftsmäll. Lätt att få ner pulsen då…NOT! Bestämmer mig efter några minuter att fortsätta tassa vidare uppför när jag fått i mig lite vätska.

Det finns inte så mycket mer än att ta det lugnt och fint och bara njuta av den magiska utsikten. Gissa om jag hade velat ha min mobil med mig för att ta lite bilder. Det var bara så vackert!!

Det hände inte så mycket mer än att det var väldigt många som fick punktering. Det kan ju stressa upp vem som helst en sån här dag men jag tuffade på.

När det äntligen var dags för utförslöpan så var jag bara tvungen att vråla ut ett härligt glädjetjut. Så jäkla roligt och så underbart med dessa serpentinvägar. Tjohooooo!!!!! Kände mig som en stark Ronja Rövardotter!

Jag hann knappt vråla ut min glädje innan jag vrålar igen. Det var av skräck! Helt plötsligt har jag en get på min högra sida. Så nära cykeln att jag skulle kuna ta på geten. ANDAS JEANETTE! Puh! Det var alldeles för nära!! Jag hade koll efter det kan jag säga. 

Några kurvor senare hör jag Malin ropa bakom mig. Härligt! Vi slog sedan följe under resten av banan och givetvis med våra 12 meter mellan. Så mycket roligare att ha någon där ute. Jag kände mig riktigt stark trots mina få pass på cykeln och det var så underbart att cykla. Jag bara njöt till max. Vågade bitvis trycka på och det var så galet roligt! Upptäckte de fina vägarna som jag cyklat för några år sedan med min fina vän Lotta. Hittade också vårt ställe där jag pallat några apelsiner. Hehe...

Sista milen orkade jag inte riktigt utan släppte Malin. Ville spara mina ben så att jag skulle få göra det som jag trodde var det lättaste – löpningen. Det visade sig att det var det absolut tuffaste på hela tävlingen.

Återigen tog jag det lugnt i växlingen och var bara så glad att få komma in. Nu skulle jag bara njuta. Torkade fötterna igen för att få bort mer sand mellan tårna. Eftersom det var så olidligt varmt så ville jag inte riskera något i onödan. Därför tog jag mig tid att plåstra om mina fötter. Det visade sig vara ett smart drag, fick inte problem med fötterna alls. Inte ens en liten blåsa.

Jag skuttade ut och kände mig stark. Klockan visade 6-tempo de första 2 km och tänkte att jag behövde tagga ner lite. Jag behövde inte fundera så mycket på det för det kändes som om jag sprang i en bastu. Pulsen bara drog iväg hela tiden och det gick inte att springa. Så surt men det är bara att lyda. Jag visste att jag hade en timme tillgodo på varje varv på 7 km så jag visste att jag skulle klara 8 timmar som är maxtiden. Drog ner på tempot och njöt av tävlingen. Varför riskera något i 33-graders värme? Nej det var ingen idé kände jag.

Det var mycket glädje bland åskådare och tävlande. Härligt peppande från alla håll! 

Jag har inga problem att springa långt, långsamt och länge men denna dagen fick jag gräva djupt. Värmen tog kål på mig. Det blev jobbigt när inte pulsen ville gå ner och kroppen ville mest bara springa. Fick prata ganska mycket med mina apor i huvudet den dagen. Hahaha!!

1 m 100762440 DIGITAL HIGHRES 1745 000714 7592831

Känslan när jag sprang in mot mål var helt obeskrivlig - så lycklig, tacksam och helt slut!

Finaste Sanna tog emot mig i mål när jag kom med tårar i ögonen. När pulsen hade lagt sig så mådde jag riktigt bra. TACKSAM!!

Hela arrangemanget kändes bra och jag kan varmt rekommendera tävlingen. Att det inte är så mycket folk ute på cyklingen gör inget då det är så obeskrivligt vackert. Löpningen hade en perfekt platt bana på 7 km som vi sprang 3 gånger. Enda minuset en sån här varm dag var att det inte fanns någon skugga.

För er som är ganska så mycket snabbare än mig kan banan på både cykel och löpningen kännas lite trång. För mig var den perfekt!

Hoppas vi ses nästa år!!