EPILOG

För flera år sedan sa min underbara make att det var dags för mig att testa en Ironman men jag tyckte att det var på tok för långt. Fattar ni hur långt det är?? För mig kändes det helt galet men jag var sjukt imponerad av alla som tränar och tävlar den distansen (vilket de flesta av mina kompisar gör) och framförallt så är ju stämningen helt magisk. Kalmar slår alla som jag varit på. Helt klart bäst!

Maken pushade mig lite då och då men jag var så nöjd att köra min distans men bara när kroppen orkade. Det är ju just det, lite bråkig kropp som sätter sina käppar i hjulet, hur mycket orkar den egentligen? En halv Ironman är görbart även när jag inte mår bra. Så jag fortsatte säga nej.

Så en dag sa jag: Okej, jag gör en Ironman det året som vi firar 20 år som gifta. En kärleksgåva till dig från mig. Det var flera år framåt...tänkte att han kanske skulle glömma det.

Förra året tävlade inte maken men världens grymmaste klubb, Norra Stockholm Endurance som vi tävlar för, skulle ha en hel drös med klubbisar med. Klart vi åker ner för att heja. Okej det var inte bara därför. Dagen efter får man köa för att köpa sin plats till året efter, alltså lite före de släpps online. Det var många stelbenta killar och tjejer som kom dit för att köpa sin startplats till näskommande år. Och lilla jag.

Jag hade värsta planen hur jag skulle träna inför den stora utmaningen eftersom jag inte kan träna högintensivt. Det kom en utmaning emellan, en magisk vecka på Kilimanjaro. Det positiva var ju att jag gick och sprang långa sträckor och styrketränade. Mådde superbra. Simmade också kontinuerligt. Men cykelträningen lyste med sin frånvaro.

Då kroppen bråkat av och till rätt rejält hade jag haft svårt att cykla i garaget pga av värk och bristande motivation. Gjorde det som var roligt helt enkelt. Smart drag Jeanette! Maken och jag pratade om vilken cykel jag skulle ha och det blev en Orbea med elektroniska växlar från Venkanto. Bästa hjälpen och servicen från Peter och Susanna Dörlich. Tack! Utan er hade jag aldrig kommit ut på mina magiska cykelturer. Eftersom jag har svårt att hålla i ett styre och ännu svårare med att växla blev denna cykel helt perfekt.

Jag hann ju i alla fall med några cykelpass och en fantastisk tävling i Jönköping på halva distansen. Då tänkte jag "Hur f*n ska jag fixa en hel Ironman". Huvet fick sig en törn och det tog en vecka efter tävlingen innan motivationen började komma tillbaka. Hade underbara kompisar att träna med som drog med mig på alla möjliga roliga cykelpass.

Så var det dags! Bilen packades och vi åkte ner till Kalmar. Under alla dagar inför var jag inte alls nervös utan bara njöt av atmosfären. Jag hade en plan och jag är riktigt bra på att hålla det. Dock hade jag fått besked tre dagar innan tävlingen att mina värden inte alls var något bra. Inte så märkligt att jag kunde somna stående. Bra utgångsläge... Suck. För mig fanns det inte i mitt vokabulär att jag inte skulle tävla. Sjukhuset godkände min plan och jag lovade att hålla mig till den. Planen var att jag skulle hålla pulsen låg hela loppet, inte dras med och kliva av om kroppen inte kändes bra.

 

RACEREPORT

 Vaknade på morgonen hyfsat pigg kl 04.40 och skulle gå om ca 15 minuter till växlingsormådet där våra saker fanns. Vi hade ju checkat in cykel och påsar som inehöll allt till både cykel och löpningen. På cykelstället ska bara cykeln hänga. Jag fick ont i magen. Tur att jag gick med min kompis Calle ner för jag kände mig sjukt stressad. Han är liksom erfaren med sina 30 IM. Ville inte oroa maken men höll på börja gråta där och då. Står vid min cykel och bästa Petra står med sin cykel bredvid mig. Jag tror nog att hon märkte min panik. Tack Petra! Av någon anledning blir jag så stressad av att fixa min cykel. Att något ska ha gått fel under natten. Rädd att jag bryter av toppen på ventilen då jag gjort det flertalet gånger. Petra håller i cykeln åt mig medan jag pumpar. So far so good. Önskar varandra lycka till och jag går till lägenheten för frukost och ombyte. Calle har också kollat att allt är okej.

Nu känner jag mig lite lugnare.

Kan inte äta. Mår så jäkla illa. Får lite lätt panik igen då jag vet att jag behöver energin. Vill fortfarande inte visa något för maken. Inte oroa i onödan. Det droppar in folk hela tiden i vår lägenhet. Så underbart skönt med sällskap. Behöver inte tänka och framför allt inte ursäkta att man stökar med sitt. Det känns som om jag fått ett lugn när familjen är vaken och min allra bästa vän och träningskompis har kommit ner för att heja och supporta under tävlingen. Känner en stor värme och lycka när hon sitter vid vårt frukostbord och babblar. Sussie kommer och alltid så lugna Lotta tittar in från lägenheten bredvid. Tryggt med såna vänner omkring mig.

Klockan går och det är dags att få på våtdräkt, värma upp med lite gummiband och få med allt till den vita påsen. Alla är med inklusive barnen. Känner mig så lycklig att jag har kommit så långt fast det bara är det ena hindret efter det andra som jag måste ta mig över för att ta mig dit jag vill. Känner att nu kommer tårarna. Fasiken! Jag som hållit ihop så bra och inte varit nervös. Nu kom det. Sa snabbt hejdå så att de inte skulle bli oroliga. Egentligen ville jag att de skulle stå och hålla om mig tills det var dags. Kände mig liten igen.

IMG 1999

Får en kram av finaste Sussi!

Håll ihop nu Jeanette! Gör det inte bara för din skull utan för alla andra som kämpar därute. Gråter lite till. Det är så starkt och så magisk på samma gång. Känslorna bara svämmar över. Möter massa underbara och försöker hålla skenet uppe medan vi kramas.

Tänkte fuska lite och ställa mig långt bak, typ sist, men ser min underbar vän Åsa som står vid 1:30-skylten. Det är självseedning vilket är fantastiskt bra. Tar mod till mig och ställer mig vid Åsa. Klart jag ska fixa det här. Tänker på fisken Doris. Skrattar lite. Kramar om Åsa och tårarna bara väller fram. Det här är så jäkla stort. Och förbannat långt!

IMG 2004

Som vanligt försöker jag hålla skenet uppe mitt i ett hav av neoprenklädda människor som säkert är lika nervös som jag...

Efter Nationalsången och Kentas låt "Idag är jag stark" går signalen. Den låten har spelats här vid starten under många år. Nu är det ingen återvändo.

Får lite panik igen. Människor överallt men får inte så många smällar. Däremot är det fullt med öronmaneter. Känner pulsen gå upp och kroppen känns stressad. Fan fan fan!! Jag vill ju så gärna komma runt. Vet att jag kan men vet också att det är sjukt långt. Inga dåliga tankar nu, Jeanette! Börjar tänka på både Anna-Karin Lundin och Anna Rosén Rösiö. Bästaste simcoacherna som har fått mig dit jag är idag. Får ett lugn. De är med mig. Tänker att de pratar till mig som om jag blev coachad. Får in ett flyt. Blir kompis med öronmaneterna och känner att det är ganska skönt att stoppa in fingrarna i dom (av misstag såklart för nu är jag och maneterna kompisar) och känner mig lugnare. Störs lite av bröstsimssparkar men mitt mindset är framåt så jag kör på.

"Doris - fortsätt simma, fortsätt simma!"

Att simma ute i havet är inget problem mer än att jag höll på att kräkas några gånger. Vid 3 km har jag simmat på en bra tid och ser siluetterna från maken, Tilde och Ann. Skrattar till och vinkar. Glädje! De sista 800 m tar lång tid. Äckligt vatten och får inte till något flyt i simningen. Inte stressad utan laddar för att snart vara framme vid uppgången.

IMG 2024

Fy fasiken!! Jag klarade simningen! Fattar ni?! Magiskt! Har varit orolig hela sommaren och nu är jag här. Blir galet påhejad och känner mig stark, och lite yr/illamående. Jag har också lyckats följa sjukhuset order om att ta det försiktigt.

Tar min påse och kommer in i ombytestältet. Min strategi: TA TID PÅ DIG OCH TA DET LUGNT! Började tokfrysa och hacka tänder. Ser Åsa och blir så glad. Ger henne en kram och går ur tältet.

Tar min cykel och börjar cykla ut lugnt och fint. Galet påhejad och känner att målbilden med mig springandes över mållinjen bara blir större. Wow! Publiken är helt vild och snart svänger jag av mot Ölandsbron. Väldigt lite cyklar då tävlingen varit igång i 2 timmar nu. Skönt tänker jag. Vilken häftig känsla att cykla över bron!!

Känner att något inte står helt rätt till då jag inte får fart på benen. Tröttheten slår ner som en blixt och jag håller på att somna på cykeln. Vinglar och får koncentrera mig på att hålla cykeln upprätt. Det är en sak att bli trött av ansträngningen men det här var bara löjligt - jag höll på att somna! Måste ha varit första gången i den tävlingen som någon somnat vid styret. Bestämde mig för att jag ska stanna vid varje depå, kliva av cykeln och fylla på vätska. Jag har ju lite svårt att fånga flskor med mina händer och fylla på så jag tänkte att jag tar mig den tiden och slippa den stressen.

Jag pratar med mig själv och försöker bestämma mig om jag ska lägga mig i ett dike eller inte för att sova en stund. Hur ska jag kunna cykla 18 mil med den här känslan i kroppen? Hade rätt intressanta diskussioner kan jag säga!

Tog mil för mil och mellan 5-7 mil började jag piggna på mig. Kan säga att det var mer jobbigt att krampaktigt hålla i styret än att cykla. Hahaha!

Njöt av både ensamheten ute på Öland och publiken vid byarna. Så magiskt! Jag hade stenkoll på klockan och visste exakt hur fort jag skulle cykla för att klara maxtiden på cyklingen vid 109 km. Det var aldrig jobbigt att cykla utan bara magisk, som att cykla genom ett vykort av Sverige. Blir piggare och starkare för varje mil och får åter igen hålla intressanta diskussioner med mig själv om att hålla igen och inte trycka på. Det är ju så roligt MEN dagen är lång. Har läst oerhört många rapporter som säger att många kör för hårt på cykeln. Jag håller mig till min plan även om jag hade lust att chocka kroppen. 

IMG 2009 1

Det här är så jäkla roligt!!

Vips var jag över bron igen och fick cykla genom ett hav av människor som hejade på mig! Jag hade svårt att sluta le på Öland och det blev ju helt omöjligt nu. Alltså, det går inte att beskriva hur fantastisk denna publik är! Det var aldrig jobbigt att se att jag var en av de få kvar som skull ut på de sista sex milen medan stora delar var på väg in eller redan sprang. Några var ute på sitt sista varv och var på väg in till målet. Några var redan i mål. Det gjorde inget för jag hade så galet roligt. Jag har världens bästa klubbisar och vänner både i publiken och bland medtävlande, så mycket pepp hela vägen!

Till flera jag träffade på cyklingen sa jag att vi kommer få en fin dag. Det fick vi men jag är inte så säker på att dom trodde mig just då.

IMG 2052

Vips var jag tillbaka igen och fick hoppa av från mitt längsta cykelpass det här året. Mådde oförskämt bra. 

Tog min röda påse och skuttade in i omklädningstältet. Tog det lugnt även här och tjattrade med några andra. Så avslappnat. Var så sjukt glad att jag var här!

Sprang ut och började min resa mot mållinjen. Nu var det ju "bara" en mara kvar. :) Kändes pirrigt och roligt att få komma ut på löpningen och lyftas fram av alla längs banan. Mitt mål för dagen med löpningen vara att hålla mig springandes i lugnt tempo och gå i alla kontroller där jag skulle få i mig vatten, cola, chips och avslutningsvis ett bett i en citronskiva för att känna mig lite fräsch i munnen. 

IMG 2054

Det var verkligen fest i Kalmar! Jag njöt verkligen. Jag. Är. Här.

Den här bilden speglar allt - glädje, fest och tummen upp hela vägen!

När jag kom ut från Kalmar tog jag rygg på en tjej som sprang i skönt tempo. Efter en stund tyckte jag att jag var oförskämd som låg bakom henne så jag gled upp vid sidan av henne och sa att hon höll ett perfekt tempo. Frågade om hon ville ha sällskap. Ni som har sprungit långpass med mig vet att vi tjattrar verkligen non-stop. Haha!! Stackars henne. Men vi höll ihop hela vägen och bestämde att vi inte får gå (förutom i depåerna) förrän vi har kommit till 32 km. Jag blev bara starkare och starkare under löpningen. Hade så mycket energi. Var så sugen på att dra på men jag hade ju min plan. Jag håller mig till min plan. När jag tänker efter så är det nästan overkligt - ju längre jag höll på desto starkare blev jag. Som ett batteri som bara laddades upp. 

Tusen tusen tack Ann-Marie och Tina som också hängde med oss på sista varvet på en underbar löpning! Vilken trevlig bekantskap! Hoppas bara inte ni fick skavsår i öronen... Jag hoppas våra vägar möts framöver snart.

IMG 2057

Foto kvällen innan när finingen kom till Kalmar.

Min underbara partner in crime Ann stod troget varje varv på löpningen och langade allt jag önskade i special needs (enda stället man får langa på). Min klippa!

Det är var ju bara så roligt!! Jag är en liten Skalman men framåt tar jag mig.

Under löpningen blev jag så galet påhejad av både publik och medtävlande som var så glad att se mig på banan. Alltså. Jag blir så berörd. Flera saktade ner och gav mig en kram trots att de jobbade mot sina tidsmål. Tusen tusen tack allihopa! Ni betyder alla så mycket. Min underbara make och barnen sprang som tokar för att heja på mig så många gånger som möjligt under löpningen att jag ett tag undrade om de hade klonat sig. Allvarligt! Ni är ju bara helt fantastiska.

Jag hade inte ont i magen, ingen kramp, inte ont någonstans, inga negativa tankar utan jag bara NJÖT!!

IMG 2055

Det finns alltid tid för en liten puss!

Visste att det skulle bli en lång och fin dag. Det fick jag! Tack alla underbara som peppade mig längs vägen, både i Kalmar och hemifrån.

Känslan när vi tre fick sista bandet några km från mål. Vi kunde känna pulsen från publiken sista slingan in i mål. Där stog familjen igen! Min älskade familj som alltid stöttar mig. Ni är bara så bäst!

Hela maran flöt på bra tycker jag. Gick som sagt endast i depåerna och tuffade på mellan utan stress. Jag verkligen njöt. Blir så imponerad av alla voluntärer som sliter och bara tokpeppar timme efter timme. Ni är alla helt fantastiska! Känslan när jag springer genom Kalmar där den största publiken är och allt eftersom de flesta går i mål så dras ju alla dit. Blir ganska tomt ute på löpningen men så fort jag kom in i Kalmar centrum var så magiska att det gav så mycket tillbaka till resten av löpningen. En mara har nog aldrig känts så plättlätt som denna.

När vi kom till 32 km så la vi in lite mer gång och njöt oss hela vägen in. Vi hade så roligt och är så tacksam över mitt supertrevliga sällskap. Ni rockar tjejer! Tack Ann-Marie och Tina!

Jag ville ge något tillbaka och funderade på vad jag kunde göra på upploppet så jag gick all-in och hjulade in i mål. Tyvärr lite för tidigt så det kom inte med på film. Men jag gjorde det! Haha! #whybenormal

Känslan när jag lyfter upp armarna uppåt och springer över målinjen är euforisk! Jag säger bara en sak: FUCK AUTOIMMUNA SJUKDOMAR!! Let's beat this! Vilken seger!

Jag var så glad att jag skuttade in i Athletes garden med medaljen i högsta hugg och glömde bort att jag skulle ha en ledsagare som skulle ta mig in i området. Hahaha!! Hörde några som undrade om jag verkligen hade tävlat. Lite väl euforisk kanske men känslan var magisk. Målfotot med medaljen i högsta hugg glömde jag också. Likaså familjebilden. Hmmm...jag kanske måste göra om det ändå. ;-)

 1 m 100733343 DIGITAL HIGHRES 1327 062389 3308366

Jag gjorde det - JEANETTE, YOU ARE AN IRONMAN!!

Älskar denna bilden med Mr Ironman i egen hög person som skriker och peppar alla in i mål. Tack Paul, du gjorde min dag!

Jag är så sjukt jäkla stolt att jag höll mig till min plan och trodde på mig själv hela vägen.

Åter igen - TUSEN TUSEN TACK FÖR ERT STÖD, PEPP OCH KRAMAR!! ♥