Min specialistsköterska står framför mig och tittar mig i ögonen. Jag vet redan vad hon ska säga. Jag har haft det på känn nu i sommar när jag har varit så trött att jag bara vill lägga mig ner och sova, när kroppen känns som när jag sprungit ett marathon redan innan jag tagit första steget. Jag hade det på känn när jag satt i bilen på parkeringen utanför Danderyds sjukhus imorse. Jag vill inte...men jag känner min kropp så väl efter dom här åren tillsammans och jag vet redan vad hon ska säga. 

Allt mitt fokus den här veckan skulle ligga på Ironman Kalmar. Fixa det sista på utrustningen, läsa athletes guide, titta på väderleksprognoser, packa och bara insupa känslan av att snart få starta äventyret. Det har varit en tuff uppförsbacke för att komma hit men vi är alla trötta och jag vill inte gnälla. Det hjälper liksom inte. Sova får jag göra sedan och min målsättning är att bara ta mig runt.

Innan start måste jag ta mina regelbundna prover och fylla på intravenöst med medicin på sjukhuset. Snabbt in och snabbt ut brukar det vara men när jag satt på parkeringen visste jag att det inte skulle bli så.

När min underbara specialistsköterska frågade hur jag mådde - egentligen - brast allt och jag började gråta. Hon behövde inte berätta. Jag visste redan men ville inte förstå. Sakta berättade hon att mina levervärden var katastrofalt dåliga och att man inte visste varför. Antingen var det min lever som mådde dåligt eller så var det något annat som triggats i min kropp. Autoimmuna sjukdomar brukar utvecklas på det sättet. Jävla skitsjukdom. Läkaren konsulterades och jag kunde höra dom diskuetera vem som skulle berätta det för mig men min underbara sköterska sa att det gör hon. Hon har varit ett ljus i mörkret för mig dom här åren. Man visste inte vad som hänt och nu skulle ett nytt prov tas för att man skulle försöka se vad det var som hänt innan man kunde besluta om vad som skulle göras. Svar på det provet kommer på torsdag eller fredag.

Ironman Kalmar är om fyra dagar. Så mycket för det fokuset på tävlingen. Jag får starta om jag vill. Det som händer nu är inget som är farligt om jag tävlar så länge jag stiger av om min kropp inte orkar. Det var kravet från specialisten efter det att jag fått förklara exakt vad det var jag skulle göra. "Hur långt sa du att du skulle cykla?". "Förstår inte ens hur du har kunnat komma upp ur soffan med dom här värdena?"

Det som inte dödar det härdar brukar man säga så jag kör på det. Jag ska komma till start. Anything is possible! Jag ska kriga! Mitt race startar inte på lördag i Kalmar. Min kamp pågår för fullt och jag har aldrig och kommer aldrig att ge upp. Jag vill höra " You are an Ironman" och ska göra allt jag kan och om inte annat för att visa att det går.

Livet är inte alltid rättvist men den här tävlingen är mitt sätt att sätta upp långfingret och säga "Fuck you" till ödet. Det är jag som bestämmer.

#fuckautoimmunasjukdomar

IMG 4395

Fotocred: Sofie Lantto