Ni vet ju själva att det känns helt hopplöst när man drabbas av sjukdom och/eller skada. Jag fick inte en endaste gång en tanke på att jag inte kommer kunna tävla i Ironman Kalmar under mina senaste 10 dagar utan mer en förtvivlan över att det gör så förbannat ont och inte kan fungera någorlunda normalt. Så normalt som jag bara kan. Det var rejält jobbigt att tvingas äta smärtlindring och muskleavslappnande som gjorde mig rejält hög. Tror min familj skrattade åt mig många gånger då jag var mer eller mindre rätt utslagen. Hahaha!!

Under denna veckan har jag trots allt försökt att jobba även om jag inte rört mig själv så mycket utan mer instruerat. Har fungerat toppenbra men självklart resulterade det i mer värk då jag inte kunde äta smärtlindring under dagarna. Hade ju sett snyggt ut på passen...hehehe... Eller så hade det blvit extremt roligt.

Igår var första dagen jag kände mig helt smärtfri när jag vaknade på morgonen. Har testat under två dagar att rehabträna med bosuboll och supermjukt gummiband. Funkar fantastiskt bra. Det kör jag nu varje dag.

IMG 6017

Så idag kunde jag ju inte motstå när det var två veckor sedan jag sprang sist. Tänkte en kortare sträcka idag för att vara säker på att orka. Om jag springer rakt ut i skogen är det ju inte så lätt att avbryta vilket gjorde att vi valde att springa längs Roslagsbanan. Perfekt sträcka på 14 km och jag har flera stationer efter vägen som jag kan hoppa på tåget. Det var ju inte heller helt fel att det var strålande sol och klarblå himmel. Tog det lugnt och fint och fyllde på med vätska och salttabletter utefter vägen. Gissa om jag var helt lycklig när vi landade på Viggbyholms Stationscafé (ett favvocafé) och kroppen känns superstark.

IMG 6082

Många har skickat hälsningar under dessa 10 dagar och jag är så otroligt tacksam! Ni är bara bäst! Tusen tusen tack! Ni ska bara veta hur mycket det hjälper och värmer.

I torsdags träffade jag min läkare och hon lugnade mig. Hon är så grymt bra och jag litar helt och hållet på henne. Det hon sa är att mina referensvärden borde justeras i och med att jag också är aktiv. Även om jag tränar i zon 2 (prattempo), har ett aktivt jobb och att medicnerna säkert påverkar så kommer hon att kolla över mina mediciner och referensvärden. Det hon sa, som också har påverkat mig tidigare, är att mina depåer behöver ligga mycket högre än hos en normal person. Hon har redan höjt dem tidigare men behöver se över dem igen. Det som hon pratar om är framför allt kalium och kalcium. Det är när de är låga som jag får mina spasmiska kramper och gör så förbannat ont. Även om jag då ligger i refernsvärdet så är det helt enkelt för lågt för mig. Nu ska hon också dissikera mina mediciner för att se om jag har några ovanliga biverkningar och även höja de depåer som hon tror påverkar mig.

Rådet jag fått nu är ät, drick och fyll på med salttabletter (SaltSticks). Här vill jag passa på att tacka familjen Dörlich på Triathlonbutiken som jagar saltsticks till mig :-). 

IMG 6064

En typisk fru Stenquist-bild. :)

Förtvivlan har nu vänt till ett stort hopp! Det firades med sköna 14 km och fika i solen.