Jeanette 6

Tyvärr riskerar jag lite då och då att min kropp slår lite bakut. Det har jag lärt mig leva med och ibland får jag vara lite mer flexibel. Mina kramper har jag under ett års tid gjort utredningar på men de hittar inget konstigt. Läkarna jag träffar menar att jag är i för bra form med tanke på alla mina sjukdomar och alla mediciner jag tar och man begriper inte vad det är som utlöser kramperna. Det är ju alltid trevligt att höra att jag ser frisk ut men det hjälper ju inte direkt i vardagen. Sedan händer inget mer. Jag kan nog liksom inte äta mer mediciner och tack gode Gud för högkostnadskortet. Även om det är frustrerande så försöker jag ändå alltid göra det bästa av situationen. Maken brukar säga att han har aldrig träffat någon som är så positiv som jag. Jag har bestämt mig för att detta inte ska ta överhanden utan lära mig handskas med den så gott det bara går.

Sedan några veckor tillbaka har jag märkt att kroppen går lite åt fel håll. Oftast brukar jag då ha någon brist på något. Det som är lite jobbigt är att det helt plötsligt kan gå ganska fort åt fel håll. I påskhelgen ökade mina kramper rätt rejält. Nu pratar vi inte någon liten kramp i vaden utan riktigt djupa och smärtsamma. Jag står bara och krampar och ser lite ut som om jag hade ett epileptiskt anfall. Min husläkare har varit bortrest så jag tänkte att jag väntar tills hon är tillbaka. Hon är så fantastiskt bra så jag vill helst bara gå till henne. Det är jobbigt att upprepa och förklara min situation för en ny läkare.

Natten mellan tisdag och onsdag ville inte kroppen inte längre utan jag fick en  kramp som var så smärtsam att jag svimmade. Maken ringde ambulansen och jag fick snällt följa med. Ni som känner mig vet hur jobbigt jag tycker sånt här är. Jag fick snabbt morfin och även lite starkare muskelavslappning för att ens komma upp på britsen. Inne på akuten visste de inte riktigt vad de skulle göra och efter ett antal blodprover, som såg fina ut, fick vi ta oss hem. Jag kom dock inte så långt innan jag svimmade igen på golvet utanför ortopedakuten. Då var både puls och blodtryck så lågt att jag fick ligga i nedförslutning på britsen. Mer smärtlindring och snart var jag på väg hem igen med mer stesolid än blod i kroppen.

Jag blir alltid så ledsen när jag måste avboka mina jobbuppdrag men hälsan är ju viktigast. Nu har jag sovit och vilat i massor och kunnat minska på mina starka mediciner. Nu känns det som om jag bara har en hemsk nackspärr. Snart är jag på benen igen.

Jag har inget problem när jag inte får träna så länge jag slipper all smärta. Så sjukt trött på all smärta jämnt. Mer eller mindre.

Nu hoppas jag få tag på min grymma husläkare så att vi kan starta en ny utredning - igen.

Snart är jag ute på en härlig löprunda igen!