IMG 3788

Här är jag så nära toppen!! :)

Här kommer så min sedvanliga "racereport" och det har varit en lite annorlunda (understatement) race den här gången. Vet fortfarande inte om jag ska logga det som bergsbestigning, vandring eller promenad. För er som inte orkar läsa den här långa versionen så kan ni kika in på mitt föregående inlägg där ni hittar den korta versionen. En anledning till att lägga ner lite tid på en längre version är för att kunna spara det för framtiden (på papper försvinner det bara hos mig), samla mina tankar men också kanske ge lite inspiration hos någon som vill flyga ner och se Afrika från ovan. Jag tror att det är viktigt att få perspektiv till saker som har varit intensiva upplevelser så att man kan fokusera på det som komma skall och för mig är det att hålla mig frisk och träna inför min första hela Ironman.

Efter mina senaste fem tuffa år så var det absolut ingen självklarhet att jag skulle kunna åka på ett sånt stort och utmanande äventyr som att ta mig uppför Mount Kilimanjaro. En bråkig kropp som trots mina försök att äta och träna bra kunde spela mig ett spratt från den ena dagen till den andra. Läkarna har mer eller mindre lyckats stablisera mina värden så att vi behåller en viss jämvikt men det finns ett symptom (förutom värken och tröttheten) som verkligen påverkar min träning på lite högre nivå och det är att kroppen stänger ner om jag går upp för högt i puls. Vi har ännu inte förstått varför men det är ett rejält handikapp. Om pulsen går upp och andhämtningen blir lite för hög så är det precis som om lungorna inte förmår ta upp syret, jag andas då snabbare för att få in syret och så går jag in i en spiral som slutar med att jag kippar efter andan som en fisk på land och krampar ihop. Folk som ser det första gången tror att jag får ett epileptiskt anfall men jag har lärt mig hantera det (mer eller mindre) men det är jävligt frustrerande. Flera av er har ju varit med när det har hänt. Jag har lärt mig leva med en sjuk lever, sjuka tarmar, sjuka leder och blodproppar men det här är riktigt frustrerande. Inget syns utanpå kroppen men det är ett riktigt handikapp. Ibland mentalt knäckande för många tycker att jag som tränar så mycket och ser så frisk ut ska vara mycket snabbare än vad jag är men det är bara att bita i det sura äpplet. Det finns många som har det betydligt värre och inte ger dom upp. Det har inte jag heller och det kommer jag aldrig att göra. Istället har jag gett mig den på att försöka sprida mer förtåelse om alla dom som har ett handikapp som inte syns på ytan för det är många därute. Det var nog ändå till sist huvudanledningen till varför jag tackade ja till förslaget från Ola Skinnarmo. 

Men jag gillar som sagt utmaningar och jag är väldigt envis och det räcker långt när man håller på med uthållighetssport. Efter att ha diskuterat med flera av mina läkare så fick jag grönt ljus att resa. Jag började leta sponsrer som kunde hjälpa mig med resan för hur det än var så är det mycket som ska fixas och även om SVT skulle följa det hela så spenderar dom inga pengar på oss vanliga människor. Här vill jag passa på att säga att jag känner mig så otroligt stolt, glad och tacksam över de företag som ville hjälpa mig upp på toppen av Mt Kilimanjaro. Några hjälpte mig med det ekonomiska och några lät mig testa några av deras produkter när jag ändå skulle upp på berget. Jag tror att det kan vara intressant för företagen inom branschen att se hur vi riktiga amatörer uppfattar utrustningen jämfört med proffsen. Återigen ett stort tack till Flir, EFFSO, ENTEA och Hemsö. Ser verkligen fram emot att få komma och inspirera er i vår/sommar och kanske kanske få någon av er att vilja flyga till Afrika. Ett lika stort tack för möjligheten att testa Haglöfs skalplagg, Icebreakers underställ och ryggsäcken från Osprey.

Jag vill också passa på att framföra ett stort och varmt tack till Expeditionsresor och den alltid så trygga och proffsiga duon Ola Skinnarmo och Robin Trygg. Jag vet vad ni tänkte när ni såg mig på berget men det gick till slut :-). 

Jag tränade inriktat på detta äventyr i två månader och så här i efterhand kunde jag inte ha gjort det bättre även om det aldrig är tillräckligt med tid. Ingen träningsvärk och inte ont någonstans under hela vandringen. De kändes verkligen grymt bra! Varje dag de sista två månaderna blev det antingen stavgång i skogen med 10 kg på ryggen, backträning med 10 kg på ryggen eller lugna långpass löpning på ca 2 timmar. Perfekt kombo med funktionell styrka, core och yoga. En bonus var att den här typen av träning var perfekt för hundarna och mitt upp i alla förberedelser kom ettåriga schäfertiken Lilo till vår familj så det blev en bra start för henne i sin nya flock, förlåt, familj.

IMG 2640 1

 

IMG 4045

Vi tar totalt 16 deltagare med teveteamet, Ola Skinnarmo och Robin Trygg som våra guider och med oss hade vi ca 80 (80!!!!!!) fantastiska lokala bärare, guider och på det en kock som måste ha varit en av de hårdast arbetande människorna på berget.  Det kan låta som om det är sanslöst många medhjälpare till så få deltagare men det behövdes. Kilimanjaro är en nationalpark och man får inte ta sig upp utan att ha en lokal guide. Visst kan man ordna allt själv men Expeditionsresor var ju bara så proffsiga och det märktes varje dag. När man dödstrött ramlade in i ett av lägren kunde det vara måååånga vandrare där som skulle dela på en massa tält och några få toaletter, oftast i hällande regn eller kyla. Vi ramlade in till ett dukat bord och vi kunde "njuta" av utsikten och inte bara på att överleva för stunden. Jag tror att chansen att komma hela vägen upp blir betydligt större om man kan lägga energin på annat. Bärarna fanns alltid där i bakgrunden. Vilket gäng och alltid med ett leende. Jag kallade dem för "bärarexpressen" då det gick så otroligt snabbt och lätt för dem på berget. Snacka om att vara acklimatiserade. Oftast tog vi en mikropaus medan de skuttade förbi oss med alla våra saker som duffelbags, tält och allt annat som behövdes för att det skulle fungera i campen. Inte nog med att de fixade vår frukost och lunch så hann de packa ihop allt, skutta förbi oss och sätta upp mattältet med bord och stolar efter vägen när det var dags för lunch. Så imponerad och alla var så hjälpsamma. Sedan ska man komma ihåg att det här är arbetstillfällen och det är nog så viktigt. Även deltagarna i gruppen hjälpte mig och det kunde vara en värmejacka runt axlarna, öronproppar, en hjälpande hand, en knuff i ryggen och en massa pepp. Tack bästa gänget!!

Något som verkligen imponerade på mig var att vi hela tiden fick det där lilla extra guldkanten på tillvaron från Expeditionsresor. Exempel över känsla för detaljer som Expeditionsresor stod för:

* En halvtimme innan frukost blev vi serverade rykande varmt te eller kaffe i tältet så att vi kunde packa klart i lugn och ro.

* Alltid en mycket god och varierande frukost, lunch och middag och där det fanns något för alla. 

* Under våra vandringar fick vi oftast något gott i handen som exvis choklad eller kaka när vi som mest behövde det. Kan säga att det var ljuvligt!

* När vi kom in från våra vandringar fick vi alltid en balja med varmt vatten så att vi kunde tvätta oss (enda tvätten den veckan förutom regnet).

* Klockan 17 varje dag var det te och popcorn i mattältet. Världsklass!

* Egna "portabla" toaletter så att vi slapp de som fanns på camperna och för det är jag oändligt tacksam med tanke på hur dom toaletterna kunde se ut.

 

Så hur blev det då till slut? Jag skrev en enkel dagbok varje kväll och här följer äventyret dag för dag. Jag har lagt den planerade sträckans beskrivning i lite större text före varje dag.

Även om jag haft en galet tuff vecka där kroppen har motverkat mig till max plus att höjden tog ut sin rätt så har det varit en oförglömlig vandring med underbara minnen tillsammans med ett helt fantastiskt gäng. Jag kommer leva på detta länge!

 

Vi flög med KLM via Arlanda - Amsterdam direkt ner till flygplatsen vid basen av Mount Kilimanjaro. Avfärd tidig morgon och vi anlände till ett mörkt Afrika några timmar innan midnatt. Nästan lite overklig känsla att lämna kalla Sverige och mindre än ett dygn senare stå i den Afrikanska natten. Det finns alltså en flygplats i direkt anslutning till berget men förvänta er inte någon schysst tax free. När jag tänker efter är det kanske lika bra att inte se hur flygplatsen ser ut innan man landar. In på ett hotell och nästa morgon blev det lite miljöträning när vi vandrade bort till ett vackert vattenfall i regnskogen och vårt sällskap försökte lära oss lite swahili på vägen.

IMG 3501

IMG 3488 IMG 3516

Härlig dag i regnskogen och de vanliga turistfotona. :)

Bestigning Dag 1 Machame gate till Machame Camp, 16 km, 6-8 timmar, regnskog, 1830möh till 3100möh:

Efter frukost åkte vi till Machame Gate med egen buss och det var fullt kaos med bussar, packning, människor och du kunde känna spänningen i luften. Vi fick vänta vid sidan om medan allt fixade sig på något sätt i det där underbara organiserade kaoset. Jag älskar't!!

IMG 3547

IMG 3552

Supertrevliga SVT-profilen Anne Lundberg som följde oss hela veckan. Otroligt proffsig, rolig och ödmjuk. 

När vi fått klartecken började vi vår vandring upp genom regnskogen. Äntligen började det som jag förberett mig på. Ryggsäckarna bar vi själva men bärarna försvann som ett jehu med all annan utrustning. Det som vi skulle ha under våra dagsturer måste vi alltid ha i vår ryggsäck så förutom 4 liter vatten, energi, kamera, medikament så packades det ner regnkläder vilket skulle visa sig behövas.

Så otroligt vackert att gå genom regnskogen. Kändes lite som att kliva in i en saga. Fantastiskt!

IMG 3554

Jag kände redan från början att jag fick hög puls men ville inte riktigt säga något utan tänkte mer att jag vänjer mig efter en stund. Faktum är att redan nu är vi en bra bit ovanför havsnivå. Efter ca 1,5 timme blev det för mycket och jag fick jättetufft med andningen. Jag suger in luft men det är som om jag inte får tillräckligt, hjärtat rusar och så ligger paniken på lur.  Det som jag var lite orolig över, och som blev en riktig utmaning på berget, var min andning. När jag kommer upp i för hög puls strejkar kroppen rejält med kramper och får inte luft. Hemma kan jag lätt justera och komma ner i puls men det är ju ett problem när du under en vecka går på hög höjd och dessutom mycket uppför. Även om jag stannar så är höjden högre och det är som att gå i en brant backe som aldrig tar slut. Här fick jag starka tankar att "det här klarar jag aldrig". Normalt har jag tjockt pannben men fick mig en liten törn då jag efter 1,5 timmar redan kände att det var så tufft. Jag tog mig dock i kragen, fokuserade på andningen och njöt av turen. Bra kvitto på att jag lärt mig hantera situationer som det här. Det är inte så länge sedan en liknande attack hade slutat på intensiven.

IMG 3559

Det började tyvärr regna ganska tidigt och då var jag galet tacksam att ha bra kläder. Efter ca ytterligare 1,5 timmar så kommer vi till ett gigantiskt stort tält som står uppställt mitt ute i ingenstans. Det är vårt mattält som våra bärare hade slängt upp bara för oss och maten som serverades smakade underbart. Vi hade det dessutom torrt när vi åt vilket inte kunde sägas av andra som vi såg sakta ta sig förbi. Bara snabba stopp då vi ska hålla oss gående så mycket som möjligt.

IMG 4154

Det regnade ordentligt och det var lite misär ibland.

Dagens vandring gick från 1800möh upp till 3000 möh och det förklarade nog varför min andning reagerade som den gjorde. Hackstabacken härhemma i Åkersberga når väl sisådär 100 möh max. Väl vid campen blev det gruppfoto och våra underbara bärare bjöd på en färgsprakande sång och dans. Vilken glädje!!

De flesta eftermiddagar och kvällar var sig ganska lika: in i tältet, svabba av sig i varmt vatten i en balja, på med torra kläder, te och popcorn med eftersnack i mattältet, fixa sovplats, packa för morgondagen och sedan middag innan det var dags att sova. Tiden gick enormt fort i camperna och jag hade aldrig tråkigt.

IMG 3585

Låt mig presentera min fantastiska tältkompis Märith. Så underbar, varm, rolig och helt fantastisk att få dela denna resa med. Tack för alla fina pratstunder, skratt och all pepp under vår resa! Du är bara så bäst!

 

Bestigning Dag 2 Machame Camp till Shira Camp, 5 km, 5-7 timmar, Höglandsskog, 3100möh till 3840 möh:

Varje morgon vid 06.30 får vi te och kaffe till tälten så att vi kan göra oss klara innan det är dags för frukost. Sån lyx!! Dock så gick jag och Märith upp redan kl 06.00 för att vara säkra på att hinna packa ihop. Det var ett krig med sovsäcken VARJE morgon. Puh! Frös jag innan så var jag svettig efter en fight med sovsäcken. Hahaha!!

Idag var det dags att ta ytterligare ca 800 höjdmeter. Det låter inte mycket men, tro mig, det kändes. Vissa partier som vi skulle gå var helt galna. Stora klippblock, smala passager men också bara så fantastiskt vackert. Tyvärr var det ganska disigt och molnigt under förmiddagen så utsikten var väl inte den bästa. Underlaget var bitvis halt och lerigt och stavarna var perfekta.

IMG 3599

IMG 3602 IMG 3613

Under den här vandringen var det fler mikropauser vilket jag var oerhört tacksam för och det gick så mycket bättre. Härligt!

IMG 3623

Det var väldigt mycket på och av med kläderna i princip varje dag och jag fick in en bra rastrutin.

Regnet kom ca en timme innan lunch den här dagen. Regn och regn - det bara öste ner. Helt galet hur mycket det kan regna! Inne i mattältet var det som en flod runt fötterna och jag var glad för att jag hade investerat i bästa möjliga vandringskängorna. Skönt och lyxigt att få äta inne i ett tält istället för ute i regnet.

Robin berättade att det brukar inte alls regna så här mycket som det gjorde nu och vi kunde dessutom se alla små vattenfall som bildats längs vägen. Vid en passage var det så mycket vatten att vi fick hjälpas åt för att komma över. Typiskt min tur att åka till Afrika och få ovanligt mycket regn. Var likadant i Pakistan med nytt rekord i regn. Är redan nervös för hur mycket det kommer att regna på mig under Ironman.

Vi fortsatte i detta vackra landskap och vi hade hur trevligt som helst. Eftersom vi fortsatte uppåt så påverkade det givetvis kroppen. Jag fick kämpa väldigt mycket med att ta mikropauser då pulsen ville sticka iväg hela tiden. Sjukt enerverande. Jag ville ju så gärna skutta på som vanligt men det gick inte. När vi inte hade så långt kvar till campen så tänkte jag att nu kör jag på, pushar lite som jag brukar kunna göra. Väldigt dumt. Andningen fick totalt frispel och jag började hyperventilera. Nacken började krampa, jag gick in i spiralen med andnöd och kramp och till slut hade jag svårt att kontrollera det hela. Det började snurra och jag kände att jag var på väg att svimma av syrebristen. De fick snabbt av mig min ryggsäck och satte mig ner. Fy vad läskigt det var och jag kan bara gissa vad övriga deltagare tänkte. Grejen var ju den att varje gång vi har kommit till campet efter våra vandringar på ca 7 timmar så återhämtade jag mig snabbt helt och hållet och mådde toppenbra. Det var andningen som triggade och bråkade med mig hela tiden. Önskar så att jag kunde få ordning på det så att jag någon gång kunde få prestera på den nivån jag vill. Jag misstänker att den del av det här kommer att komma med på programet i SVT i höst men det bjuder jag på. Om ni ser en grinlisa som släpar sig fram så testa att dra en plastpåse över huvudet och spring en runda så får ni se. Det blir bra TV om inget annat och jag hoppas det kan bidra till lite förståelse för problemet :-)

IMG 3649

Ni kan se Mt Meru i bakgrunden från Shira camp. Visst är det vackert? Inte vilken campingplats som helst.

Trots regn och dimma idag så fick vi i Shira Camp en helt fantastisk kväll. Nu började höjden kännas av och det var kul att titta ut över alla dessa tält. Det var tält överallt men ändå märks det inte att det är ca 400 pers på samma ställe. Inget större röj på kvällarna direkt.

IMG 3645

Jag passade på att yoga en stund själv och sedan med Märith och Jennie och den alltid närvarande kameran. Skönt att få till lite rörlighet.

IMG 3634

Grymma Thomas filmade hela veckan och sprang upp och ner för att filma oss. Själv hade jag fullt sjå att bara fokusera på att gå. Och andas. Hur han klarade det är för mig obegripligt men han är inte en helt oäven löpare hemma.

 

Bestigning Dag 3 Shira Camp till Barranco Camp, 14 km, 7-10 timmar, hedlandskap, 3840möh via 4500möh till 3840möh:

Jag vaknade på morgonen med en sprängande huvudvärk och illamående från helvetet. Fy tusan vad jag mådde dåligt. Det var den höga höjden som nu gjorde sig tillkänna på allvar. Det är något vi alla drabbades av, mer eller mindre. AMS, eller Acute Mountain Sickness, dyker normalt upp efter 2400 meter och det är svårt att säga vem som ska drabbas och hur hårt. Symptomen är flera men just illamående, yrsel, andnöd och huvudvärk är mycket vanliga. Man kan minska symptomen genom att acklimatisera sig vid höjden och det var precis som Ola hade lagt upp det hela. Först upp på hög höjd, gå ner på lite lägre och övernatta för att nästa dag gå ännu lite högre och övernatta lite högre än natten innan osv. Det som knäcker många på Kilimanjaro är absolut inte själva vandringen utan det är att man så snabbt kommer upp på ganska så hög höjd. Man ska absolut ta symptomen på allvar för det kan gå riktigt illa annars. För mig fanns det en lite allvarligare sida i och med att jag varje dag måste testa mitt blodvärde så att jag kan anpassa medicinen och undvika blodproppar. Kilimanajaro är knappast bästa stället för blodproppar. Kruxet, visade det sig, var att min testutrustning frös så jag fick värma upp den med mina handvärmare för att överhuvudtaget få den att fungera. Den här morgonen fick jag inte i mig någon frukost och det var inte bra alls. En av bärarna tog min ryggsäck. Idag skulle vi gå genom två typer av terräng, först sand-och klippdominerande terräng svagt uppför och efter lunchen kunde man välja en kortare eller längre väg ner genom vackra Barranco Valley med gigantisk malört (hade ingen aning om att dom kunde bli så stora).

IMG 3655

IMG 3670 1

Det kanske ser tråkigt ut men det var det inte. Timmarna gick fort.

IMG 3675

Jag mådde tyvärr riktigt dåligt vid lunchen och fick ta den kortare vägen ner till campet. Det var en mulen och tidvis regnig dag så jag missade inte så mycket från den längre turen. Vid lunchen hade vi kommit upp till Lava Tower på ca 4450 möh. Där vakade både kocken och Robin över mig så att jag fick i  mig lite mat och tack vare det så började jag att må så mycket bättre. Även om inte min hjärna riktigt hade kopplat det så funkar du inte om du inte äter och dricker ordentligt. Tog lite tid för Fru Stenquist att inse det men jag var omgiven av erfarna duktiga människor som visste bättre. Kocken, bärarna och guiderna hade nog sett många förvirrade vandrarare men så hade vi också Ola, vars CV är längre än längst, och Robin som är yngste svensk uppför Mount Everest. Kände mig riktigt trygg med dessa kan jag lova.

IMG 3684

När vi hade gått genom den vackra dalen så ramlade jag bara in i tältet och somnade tvärt en stund. Helt slut.

IMG 3691

Det piggade upp finfint att mumsa på lite bilar i tältet. Har nog aldrig smakat så gott! Haha!!

 

Bestigning Dag 4 Barranco Camp till Karanga Camp, 8 km, 6-7 timmar,semiöken, 3860möh via 4200möh till 3960möh:

Åter igen vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk men det värsta var att gårdagen hade troligen kickat igång min ledvärk. Hade så ont i mina händer och ville bara krypa ner i min sovsäck igen när klockan ringde 04.00. Hemma strejkar ofta mina leder och det värker mer eller mindre varje dag. Något som alla reumatiker känner väl till. Skillanden här var att hemma får jag hjälp med vardagliga ting som jag på berget fick lösa själv. Hemma behöver jag ej be om hjälp utan det går oftast per automatik av familj och närmsta vänner. Knyta skor, skrära upp maten, hålla i bestick, dra upp en dragkedja. Eftersom det blev sånt fokus på mina sjukdomar under veckan tyckte jag att det var jobbigt att be om hjälp. Jag försökte lösa allt så bra som möjligt. Nyttigt att få perspektiv på hur mycket hjälp jag får som jag väldigt ofta tar för givet.

Allt det där flög genom skallen där jag låg i min sovsäck men, som vännen Annelie Pompe säger, : If you snooze you loose!! Bara att bita ihop och gå upp. Illamåendet hade i alla fall släppt och nu var man tacksam för det lilla. Dessutom var jag långt ifrån ensam av att känna av symptomen.

IMG 3693

Toppen av Kilimanjaro i soluppgången. Magiskt.

Vi vandrade iväg med våra pannlampor på ett långt ringlande led i mörkret mot dagens och kanske en av veckans höjdpunkter - Barranco Wall. Under tre timmar skulle vi klättra, typ lite som bouldering, bara rakt uppför. Så otroligt coolt och till vänster om oss såg vi toppen på Kilimanjaro. Efter ca två timmar började jag må bättre men fy vad jag hade ont. Kändes så orättvist!! J-la skit reumatism!! Det syns ju inget utanpå och ibland hade det bara varit så mycket lättare om jag haft en krycka eller nåt. Här måste jag bara bita ihop och köra på. Det här var nog den dagen som jag var riktigt ledsen men allt blev bättre efter några timmar. Måste bara få grina av mig lite så brukar jag kunna komma igen.

IMG 3694

IMG 3714

IMG 3710

På toppen av Barranco Wall fick vi en magisk utsikt. Svårt att beskriva hur vackert det är.

IMG 3717 IMG 3728

Underbara Märith och den andra supergrymma fotografen Marcus. Vilka hjältar som skuttade upp och ner för att filma oss.

IMG 3725

Efter att ha njutit av den magiska utsikten fortsatte vi genom en stenig öken. Här började jag må bättre igen.

IMG 3733

IMG 3743 IMG 3744

 Du var adrig ensam på berget. Blev omkörda av tågen av bärare hela tiden och de log hela tiden.

IMG 3755

Jag är expert på att powernappa och passade på att vila vid ett av stoppen. Jag blir så galet trött av all värk.

IMG 3750

Den sista biten gick vi ner i en dal för att sedan gå upp igen till campen. Vilket fantastiskt gäng som supportar varandra hela vägen när vi alla får en liten dipp. Jag är oerhört tacksam över min fina vän och roomie Märith. Vilken tjej som alltid bubblade över av glädje.

IMG 3764

IMG 3769

Framme vid Karanga Camp började solen titta fram och vi njöt av te och popcorn i solen. Wow! Det är ju så här vi ska ha det!!

IMG 3770

Krafterna kom tillbaka och min värk började bli hanterbar. Hängde med gänget som spelade UNO och njöt av att bara vara.

Vi fick en riktigt vacker kväll när dimman försvann och helst plötsligt så såg vi henne bara där i all sin prakt - Mount Kilimanjaro. Så nära men ändå så långt bort men det var en riktigt härlig boost för oss alla den här kvällen.

IMG 3804 1

Hit ska jag!!

IMG 4045

Grymmaste gänget. Vi var uppsvullna så det såg ut som om vi hade gått på kortison hela gänget.

Jag hade förmånen att få ha med mig en värmekamera från Flir. Titta på bilderna här nedanför. Kameran tar två bilder, en i infrarött och en vanlig så man kan jämföra. Vitt är hett, rött och gult varmt i fallande skala och så ner mot blått och violett. Riktigt coolt att se skillnaden. Det syns tydligt att det är kallt på berget och varmt i tälten och vi skulle snart förstå att det kan vara kallt i Afrika. 

FLIR0075 1 FLIR0076 1

Vi alla var ganska trötta och slitna efter vår tidiga morgon så det var riktigt skönt att få krypa in i tältet efter middagen.

IMG 3832

Godnatt världen! Imorgon är det äntligen dags att ta sig upp till lägret för toppattacken!!

 

Bestigning Dag 5, Karanga Camp till Barafu Camp, 4 km, 4-5 timmar, alpin öken, 3960möh till 4600möh :

Återigen vaknade jag med en sprängande huvudvärk men nu var det mer en "kär gammal vän". Min kropp gillar tydligen inte den höga höjden. Bestämde mig för att vätska på mig ordentligt för mycket vätska är absolut nödvändigt, upp mot 5 liter per dygn. Det enda jag tänkte på var att jag verkligen SKA upp till toppen. Så innan frukost lyckades jag få i mig 1 liter vätska och mådde genast mycket bättre. Fortsatte dricka massor och lite till under dagen för att se till att jag inte skulle missa toppen pga att jag inte fick i mig tillräckligt med vätska. Vi var ju tvugna att dricka ca 5 liter varje dag för att vi skulle må bra. 

Vi började gå uppför en lång backe i ett stilla mak. Det är svårt att förstå hur långsamt vi går. Galet långsamt. 

IMG 3843

IMG 3852 IMG 3859

En dag med sol var ju inte helt fel. Äntligen!

IMG 3864

Bästa Ingvar och Märith!

Efter ca 4 timmars vandring upp och nerför en karg stenöken är vi framme vid Barafu Camp och det här är sista stoppet innan den sista tuffa natten. Vi är så nära nu. Känns overkligt men varje blick upp mot toppen bekräftar bara att det är här och nu!!

Lunchen serverades i tältet och det var skönt att bara gå en kort vandring idag. Ikväll var det ju dags att ta sig an uppgiften och bestiga Afrikas högsta berg. Tankarna var många och jag kände mig stark. Jag bara ska upp!! Jag ska stå på Uhuru Peak (det afrikanska namnet på högsta toppen) imorgon bitti i soluppgången. Jag visste att hela min familj följde vartenda steg där hemifrån och via dom få uppdateringarna på facebook som Ola gjorde visste jag också att så otroligt många hälsade och höll tummarna. Era hälsningar gick fram mina vänner. Bara så att ni vet och dom bar mig fram i natten. Tack!!

IMG 3870

Resten av dagen blev det pyssel och fix med packning, äta och dricka och framför allt att vila så mycket som möjligt. När man befinner sig på 4,6km höjd så gör man inte speciellt mycket :-). Vi är alla trötta men också nervösa för hur det ska gå. Man testar vår syremättnad och om den är för låg så får man helt enkelt inte följa med upp till toppen och det är inget vi bestämer över själva. Ola är ansvarig för vår säkerhet och det är en uppgift han tog på största allvar. Tyvärr hade nu flera i gruppen börjat må riktigt dåligt och det som inte fick hända blev verklighet och flera fick av olika anledningar inte följa med upp. Vi andra led verkligen med dom.

Det blev en tidig middag redan kl 17.00 och sedan vila, så gott det nu skulle gå. 

 

Bestigning Dag 6, Barafu Camp via Uhuru Peak till Mweka Hut, 5km upp/12km ned, 7-8 tim upp/6-7 tim ner, stenöken,alpint,skog, 4600möh via 5895möh till 3100möh:

Efter en hel timme sömn, mums, så samlades vi alla i tältet 22.00. Genomgång och förberedelser och sedan, 23.00, började vår vandring uppför. 1300 höjdmeter skulle vi vandra denna stjärnklara och vackra natt. Det är dessutom fullmåne så allt speglas i ett svagt sken. Så underbart obeskrivligt vackert och jag är så tacksam att ha kommit så här långt! Vi ser Moshi nedanför oss. Jag har fokus på att ta ett steg i taget och jag ser målbilden framför mig - jag på toppen av Kilimanjaro vid Uhuru Peak på 5895 möh. Det finns inget annat i mitt huvud just nu och jag tar steg för steg.

Det blåser kraftigt och är flera minusgrader och jag har svårt att hålla balansen. Påpälsad och känner mig lika rörlig som en 3-åring i sina vinterkläder. Trots värmekuddar i mina nya tjocka handskar får jag inte riktigt upp värmen i mina händer och jag fryser tokmycket om tummarna. Försöker desperat trumma tummarna mot stavarna för att få igång lite värme. Lyckas! HATAR att frysa.

Känner hur både Ola och Robin drar upp min luva som hela tiden faller ner. Dom håller hela tiden ett öga på ormen av människor som sakta rör sig fram i natten. All energi går åt till att hålla värmen och hålla sig i rörelse. Rörelse innebär värme. Steg för steg.  Kan lite då och då känna en knuff i ryggen när jag går lite för långsamt eller ragglar till. Eller någon som tar tag i min arm och i princip drar mig upp en liten bit för att få fart på fötterna. Oftast är det Robin eller Ola men även en bärare eller någon av deltagarna som nu finns där för att hjälpa mig hela vägen till toppen. En av bärarna har redan efter ca en timme tagit min rygga. Funkar inte med andningen så jag behöver all hjälp jag kan få. Vid det här laget har jag lagt all prestige åt sidan och försöker inte ens protestera. 

Är så galet trött och orkar knappt gå och allra minst äta. Vill helst bara lägga mig bakom en sten och sova. Tanken känns väldigt lockande på småtimmarna när det är som värst. Men så kommer Ola där i mörkret med lite Dextrosol och stoppar i munnen på oss. 

Vi går en timme och har paus 10 minuter. Exakt. Inga om eller men utan vi håller tidtabellen. Steg för steg. Jag får lite smått panik i pauserna när jag ska äta. Vill ej ta ut mina händer ur vantarna för mina händer kommer inte funka i kylan. Det behövs inte. Någon av killarna är runt oss hela tiden och ser till att vi får det vi behöver. Även våra bärare vi har med oss ser till att vi funkar. Jag hinner inte fundera så mycket på det just då men har reflekterat det i efterhand. Många är trötta nu. Jag är inte snabb när klockan ringer 05.00 därhemma och jag var inte direkt snabbare nu :-).

Sen, som om natten varit en dröm, börjar solen så smått sticka upp i öster  över Afrika och det är en helt magisk soluppgång. Så vackert att det gör ont!! Lite energi kommer tillbaka och jag kan nästan ta på toppen. Så nära nu.

IMG 4037

Väl uppe vid Stella Point, som ligger 150 meter från toppen, får vi i oss lite soppa. Jag blir beordrad att dricka en kopp till om jag ska med hela vägen upp. Fasiken! Det är 150 höjdmeter kvar!! Självklart ska jag upp och dricker snabbt. Hänger med nöd och näppe med gänget upp och det är fullproppat med folk. Tusan också. Svårt att få till några bilder. Vi lyckas klämma in oss och ta en gruppbild men det var verkligen djungelns lag vid Uhuru Peak. 5895 meter över havet! Afrikas tak! Tjoho, jag och min trilskande kropp har tagit oss ända hit och den känslan kommer jag att bära med mig resten av livet.

IMG 4063

Hinner knappt smälta att jag tagit mig upp till toppen innan vi ska skynda oss ner igen. Njuter av att vara här och av solen. I typ två minuter.

Så otroligt vackert!

OCH JAG GJORDE DET!!!! Jag tog mig upp till toppen av Kilimanjaro. Så jädra coolt!!

#fuckautoimmunasjukdomar 

Älska min kropp som gjorde det trots en skittuff vecka!!!

Jag hann knappt ta av mig mina tjocka kläder innan alla hade påbörjat nedstigningen till campen igen. Jag kände bara att jag var så trött och tog det lugnt. Kanske lite för lugnt men hellre det. Kan säga att det är ganska brant och jag ville inte ramla i och med att mitt PK-värde låg ganska högt. En olycka nu med blodvite skulle förmodligen inte sluta blöda förräns det var tomt :-).  Det får helt enkelt ta den tid det tar och jag hade sällskap av min bärare ner så jag var aldrig ensam.

När jag kom ner till campen igen var jag så galet trött. Sova hade ju varit trevligt men det fanns inte tid. Packade ihop all utrustning, lunch och sedan skulle vi vandra ca 5 timmar till vårt nästa camp. Kom in lite i andra andningen efter lunchen och det gick riktigt bra att gå. Dock kändes det som om det brann i mina fötter. Var så galet varm om fötterna. Men det var det enda. Vi gick delvis i en gammal flodfåra med så vacker natur runt. 

Jag kan säga att det var rätt skönt att landa på 3100 möh i vår sista camp för detta äventyr och det var så skönt att lägga sig ner i tältet en stund. Vid det här laget hade jag gått ca 23 timmar på 1,5 dygn. Helt galet för att vara mig!  Avslutade sista campkvällen med te, popcorn och UNO med bästa gänget följt av en underbart god middag. Vilken fantastisk vecka på berget. Så otrolig härlig gemenskap och många trevliga samtal. Tack allihopa!!

 IMG 3961

Här blir vi avtackade med sång och dans. Vilket underbart starkt gäng!

IMG 3966

Min bärare Mtuy - vilken härlig människa! Tack tack tack!!

IMG 3989

Många fina tjejer i gruppen. Tack tjejer för en finfin vecka!

IMG 3978

Märith - en vän för livet! ♥

Nere vid hotellet blev det poolparty, massage och en supertrevlig middag med diplomutdelning. 

IMG 4142

Dagen efter blev det safari och flyg hem. Känner mig väldigt nöjd med denna resa och framför allt - vilken upplevelse!

JAG GORDE DET!!!!

Jag ser fram emot nya äventyr i framtiden med maken. Vet redan vart jag vill åka nästa gång...