IMG 9338 1

Bästa peppstrumporna från PowerWoman. Love them!

Ibland är det viktigt att fråga sig själv vad som är viktigt på riktigt. Även när knoppen vill en sak och allt är så otroligt roligt så måste man våga stanna upp. Dra i handbromsen och våga ta ett steg i en annan riktning. Där är jag just nu.

Jag har lagt upp, en för mig, realistisk plan över mina mål framöver. I mitt huvud är jag redo att köra på med min tränings-och tävlingssatsning. Kroppen känns stark och jag är supermotiverad. Det känns då lite extra motigt att inse att jag inte är helt återställd efter min operation. Läkningen av lungan tar längre tid och framför allt har jag så galet ont. Blir trött fortare än vad jag normalt blir och är. Så min väg till mitt mål kommer bara att ta lite längre tid.

IMG 9378 1

Foto: Maria Willers

I helgen sprang jag ett fantastiskt roligt lopp och det bästa av allt är att jag fick springa med min lilla pälskling Lilo.

Jag såg att loppet fanns redan förra året men fick inte till det men i år hade jag det inbokat redan när de lade ut det.

Run with your dog heter loppet och går av stapeln på Stora Skuggan på Norra Djurgården i Stockholm. Loppet är knappt 3 km långt och varje ekipage startar med 30 sekunders mellanrum. Jag som gillar ordning och reda älskar upplägget på denna tävling. Allt gick så otroligt smidigt och du gick bara ner till starten när det var dags för dig och din sötnos att starta.

IMG 7308

Fantastisk, underbar och en alldeles magisk känsla att få komma ut och göra det jag älskar allra mest.

Foto av min vän Anna I som fångade oss mitt i ett glädjesprång.

Det spelar ingen roll om man har varit skadad, sjuk eller bara är otränad så är det viktigt att inte köra "all in" från start. Jag rekommenderar alltid att mjukstarta träningspassen. Då menar jag inte ett pass i veckan utan varje dag MEN då kortare pass. Gärna varierat med både styrka och kondition. Det skadar ju inte heller att det är roligt.

IMG 7077

Tilde-jag-kan-aldrig-vara-still, typisk vy av min dotter.

Jag tror på glädje och att testa på olika idrotter när du är barn. Ja även när du är ungdom. Får du testa på olika idrotter får du dessutom en bra grund att stå på och du har väldigt mycket glädje av det senare i livet. Vi blir ju hela tiden matade med att barn ska testa så många idrotter som möjligt, eller hur? Så hur tidigt ska vi egentligen bli "tvingade" att satsa på en idrott och när vet vi vad vi vill satsa på? När måste vi föräldrar styra in våra barn på "rätt" idrott?

Mina tjejer har haft förmånen att få prova på olika idrotter. Min yngsta har testat på både konståkning och cheerleading. Under sina år i cheerleadingen kände hon att hon ville satsa lite mer på gymnastiken. Svårt att veta vad man vill satsa på när man är 5-6 år om man inte får testa på. Hon tog mod till sig och slutade med cheerleading innan hon ens hade fått plats i gymnastiken. Hon kände att hon ville sluta i tid innan de satte koreografin i sitt cheerteam för man slutar inte mitt i en säsong i ett lag där man är beroende av att alla kan sina positioner. Otroligt moget,modigt och bra gjort. Efter det har vi letat, mailat och tjatat oss till en plats i olika gymnastikgrupper men dörren är stängd till att få börja i någon grupp där hon kan utvecklas. Just nu sitter vi och åker över halva stan för att hon ska få träna i en grupp där du kan vara på vilken nivå som helst, en "prova på grupp" skulle man kunna kalla det. Alla grupper är fulla och hon får inte ens komma och visa vad hon kan. När alla gymnaster som börjat och valt gymnastiken i tidig ålder håller på med redskapen så får dom andra stå vid sidan av, alldeles för ofta ens utan en tränare. Det gör ont i själen och är svårt att förklara. 

Riksidrottsförbundet skriver på sin sida:

"Idrott är ofta ett naturligt inslag i uppväxten. Idrottsrörelsen har ett stort ansvar för att verksamheten bedrivs på ett bra sätt. Tävling kan vara positivt men resultatet bör inte vara i fokus. Det är också viktigt att alla får vara med. Det ger idrottsrörelsen ett stort ansvar för att verksamheten bedrivs på ett bra sätt. All idrott för barn ska bedrivas utifrån ett barnrättsperspektiv. Det betyder att verksamheten ska utgå ifrån barnets eget uttalade intressen och behov, där leken, glädjen och lusten att röra sig sätts i första rummet. En verksamhet som bör innehålla allsidig träning och som uppmuntrar deltagande i flera idrotter. "

Givetvis krävs det att det finns resurser i föreningar när ett barn eller en ungdom vill satsa på en idrott. Inte sällan är det ideella krafter som driver verksamheten (jag vet för jag har varit en del av det under hela mitt vuxna liv). Varför kan vi inte få mer pengar till idrottsrörelsen så kan vi få in fler ungdomar i föreningslivet och träningen? Det skulle bli en större win-win för samhället där fokus är glädje, gemenskap och att träningen stärker kroppen. Dessutom är det också ett sätt att förbereda oss för vuxenlivet och att komma ut i arbete. Vi skulle få fler som stannar i föreningslivet och blir våra framtida ledare för nästa omgång barn som börjar. Dessutom tror jag att barn som är sysselsatta med något meningsfullt inte sysselsätter sig med "annat". Vi har en skenande våg av diabetes, fetma och ohälsa och alla vet att idrott är en viktig del för att ta just den fighten.

Varför jag skriver detta är för att jag har under en längre tid sett att fler ungdomar inte får komma in i den idrotten som de själv önskar pga att de helt enkelt har blivit för gamla. Är 13 år för gammalt? Herregud! Att ha en tjej som har testat på en massa olika sporter och som nu känner att hon vill satsa på artistisk gymnastik är för gammal för att tas emot. Say what?! 

Jag fattar att det behövs fler resurser i både ledare och lokaler. Satsa mer pengar på att aktivera våra barn och ungdomar! Det kan ju omöjligt vara försent att starta en idrott när du är 13 år. Jag har själv tränat en idrott som kräver mycket teknik och jag vet att det tar tid att blir duktig. Om du inte får visa vad du kan, hur ska du då kunna förbereda dig? Alla behöver inte blir elitidrottsmän/kvinnor för att få satsa på en idrott. 

Om barnet är villig och satsa så måste det ändå vara upp till den enskilda individen att få jobba sig upp till den nivån den önskar. Självklart får de träna/tävla/testa med yngre barn men vem är det som sätter gränsen för att göra det? Är det vi vuxna som inte vill för att det blir jobbigt? Så länge som barnet själv är insatt i att de får göra samma resa som alla andra barn för att lära sig rätt teknik och avancera ser jag inget problem i det. Alltså är det vi vuxna som har problem med att låta äldre barn få träna med yngre. Sorgligt men sant.

De finns ungdomar som satsat på en idrott sent och faktiskt blivit grymt duktiga. Om de inte får chansen, hur ska vi då veta hur duktiga de kan bli? Jag blir både ledsen och upprörd när jag som förälder är beredd att själv gå in 100 % med allt vad jag kan göra. 

Satsa mer på våra ungdomar och låt de få prova på den idrott de vill! Jag tror inte på att 13 år är gammalt. Det är vi vuxna som sätter gränserna och inte barnen/ungdomarna. Om vi inte drömmer, vågar och sätter mål - hur ska vi då ta oss vidare och hitta vårt driv i framtiden? 

Vad krävs för att det ska läggas mer pengar i idrotten? Vad krävs för att ett barn ska få satsa på en idrott när de är 13 år? Hur ska vi gå från vackra floskler på Riksidrottsförbundets hemsida till en verklighet där du inte behöver tala om för ett barn att du är för gammal? Hur ska jag kunna förklara detta för ett barn? Just nu saknar jag just dom orden och en 13 åring ser sin dröm krossas i slow motion.....

Jag måste faktiskt medge att när jag förra veckan satt 8 timmar på akuten för att utreda varför jag hade så fruktansvärt ont i höger sida så kände jag mig lite låg. Hade vaknat tre dagar tidigare mitt i natten över en hemsk smärta i höger lunga, svårt att andas och svimfärdig. Tänkte mest att jag legat ihoptryckt när jag sov, kan få ont då och somnade så småningom om i soffan. Dock ville det inte riktigt gå över så då bestämde jag mig för att åka in och få det kollat. Blev utredd för blodproppar, vätska i lungan och/eller infektion. Allt såg bra ut. Smärtan fortfarande kvar men skönt att få det kollat. De var för övrigt helt fantastiska på Karolinska sjukhusets akutmottagning. Inte alltid man blir serverad kaffe och kakor på akuten...

Har funderat på varför jag fått denna smärta då jag tycker att det borde gå åt andra hållet. Både läkaren, maken och jag är säkra på att jag fått en mycket kraftig sträckning och därav smärtan. Har funderat på vad jag gjort och kommit fram till att när jag tränar/jobbar så har jag full kontroll på mina rörelser men när jag rör mig i vardagen så gör jag rörelser med extremt stor hävstång. Inte konstigt att kroppen brakar så kort tid efter operation. Så inga onödiga lyft eller rörelser med kroppen på ett bra tag nu. 

Så otroligt onödigt när jag kommer ihåg vad läkaren sa efter operationen. "Dig skulle man behöver bromsa så ta inte i för mycket nu." Hahaha!! Är huvudet dumt får kroppen lida minsann.

Fast det hindrar mig inte från att träna. Känslan när jag klev i poolen och rev av ett 20 min simpass med mestadels teknik men också 300 meter frisim, var magisk! Den känslan var helt enkelt fantastisk! Jag mår oförskämt bra och har med hjälp av min fantastiska tränare Magnus Hagström lagt upp en plan för en stark kropp där jag ska kunna göra det jag älskar mest - att träna och tävla med en hållbar kropp. 

Så när jag klarade 300 meter i poolen gick jag upp ur vattnet helt överlycklig. Det kändes som om jag precis simmat ett superlångt pass med den bästa känslan ever. Kunde lika gärna ha varit Engelska Kanalen. Sakta men säkert kommer jag öka på min simning så om 2,5 månader när jag står på startlinjen på Mallorca kommer jag känna mig som en vinnare. Att få göra det tillsammans med mina fantastiska vänner känns desto bättre. Å vad jag längtar att få skutta ner i vattnet på Mallis! Lilla jag som för inte allt för länge sedan var livrädd för vatten längtar nu tills jag får riva av 1900 m.

Jajjemänsann - just nu känner jag mig som en vinnare efter 300 meter och bättre blir det!

IMG 5170

Lilla jag dagen före Ironman 70.3 Mallorca 2017. Jag är så redo och taggad!

Jeanette 17

Oftast brukar vi i januari sätta upp mål för det nya året. Stora som små mål. Jag satte mina redan i somras och nu i januari kickar arbetet mot målen igång på allvar. Under 6 månader 2017 pluggade jag till Internationell Certifierad Coach Skandinaviska Ledarhögskolan för att jobba mer med våra huvuden. Kursen var under ledning av det fantastiska paret Uneståhl som under många års gärning satt sitt namn på kartan inom coaching. Mitt jobb blir att få just dig att tänka till. Vad vill JAG göra? Hur ska jag ta mig dit? När ska jag ha klarat mitt mål? Jag ställer de jobbiga frågorna som får dig att hitta ditt driv. Det behöver inte bara handla om att du ska springa ett marathon utan det kan handla om vad som är din största hävstång i livet. Vad kan du göra för att må bättre och bli ditt bästa jag? Jag är ingen psykolog utan jag plockar helt enkelt fram det bästa i dig. Det ska bli så fantastiskt roligt! Jag har fått ett uppdrag på ett företag där jag ska coacha deras medarbetare.

IMG 0589

Bildtext: Tack underbara Lars-Erik och Elene Uneståhl för en fantastisk utbildning.

Sedan har jag gått en superbra talarutbildning TUFF i Göteborg som jag varmt kan rekommendera. Att bli en bättre talare är inte så enkelt som det kanske kan låta men Henrik Mattsson och Lasse "Brandmannen" Gustavson har med sina egna erfarenheter en unik bas att stå på som lärare. Kursen gav mersmak så jag har nu gått med i Sveriges Talare och kommer nu att föreläsa om min resa. Boka gärna in mig på ert företag, inspiration över en lunch eller varför inte på er kick-off. Jag har inspirerat och föreläst på både stora och små företag både i Sverige och utomlands. Det går bra att kombinera med ett roligt pass/inspirationsdag. Hör gärna av er för mer information.

Här kan ni läsa mer om mig och min föreläsning - Just idag är jag stark!

Vi kan så mycket mer än vi själva tror. Alla har vi vår mentala ryggsäck så våga vara flexibel och anta utmaningarna även om vägen dit kan vara krokig. 

 IMG 6980 1

Visst är det bra att utgå från olika upplägg och mot ett särskilt mål, följa en speciell pulszon eller följa en ledare men vi skulle också må bra av att släppa just det. Våga träna på känsla och ta bort klockan om det är den som styr dig. Bara strunta i alla måsten liksom.

Samla ihop ett gäng, stora som små, och skutta ut i skogen. Spring, lek, klättra, kör styrka tillsammans, utnyttja skogen och använd fantasin. Krångla inte till det! Låt någon annan bestämma vad ni kan göra och våga utmana dig att inte alltid gå på max utan gör den mer lekfull. Häng i en lekpark. Tro mig, även tonåringar älskar det!

Självklart kan den lilla tävlingsdjävulen få kicka igång någon gång men våga njut av upplevelser och glädje i träningen. Fantastiskt härligt och det ger också mer plats för gemenskap. Det finns tid att vara social och att skratta mycket. Ibland kan det ge lite välbehövligt perspektiv på varför vi egentligen tränar.

IMG 5337 1

Samla ihop ett gäng och spring en sträcka och avsluta med fika. I söndags skapade jag ett FunRun där vi tog tåget från Åkersberga och in till Stockholm, tog en frukost på supermysiga MrCake för att sedan leta oss hemåt längs Roslagsbanan. Det var en sån vacker dag så vi vek av och sprang längs vattnet i Djursholm. Det gjorde inget att det blev 4 km extra när vi hade så otroligt mysigt. Efter ca 19 km stannade vi i Viggbyholm för att ta en snabb fika. Några hoppade av, några hoppade på, Lilo blev levererade till oss och vi fortsatte att tassa vidare hemmåt, ca 14 km kvar. Jag, Ann och lilla Lilo klev av efter 25 km då jag kände mig riktigt nöjd. Och resten fortsatte hemåt. Fantastiskt mysigt och kan varmt rekommendera det. De som ville springa lite snabbare loopade helt enkelt lite då och då. Grymt roligt!

IMG 5367 1

Stjärtlappsintervaller, ja du läste rätt, fick min underbara löpgrupp göra i måndags då vi fortfarande hade lite snö kvar. Efter uppvärmning och löpskolning fick de köra backintervaller. Backen ser inte så brant ut men den känns. För de som ville så fick de springa upp och åka stjärtlapp ner. Så himla roligt och sjukt jobbigt. Prova!

Det finns såklart en massa roligt man kan göra. Vad gillar ni att hitta på för att få den där härliga upplevelsen utan stress och måsten? Stannar ni och fotar om ni ser en fin vy? Berätta!

Ut, upplev och skratta mycket!

IMG 0945

Lilla jag på en 200-meters promenad med maken och min BFF.

Det här skulle kunna vara en racereport för det är precis så som det känns nu efteråt. Ett av mina hårdaste race när jag tänker efter. 

Jag har precis lagt en riktigt tuff månad bakom mig där frustration och känslor har åkt en riktig berg-och dalbana. Det är inte helt över ännu men precis som i en Ironman tar jag steg för steg. Det är viktigt att få bearbeta men inte att älta. Det är mycket viktigt att komma till acceptans så att det går att lämna det som varit tufft och jobba mot framtiden. Det är där det gället att utmana sig med mål och gärna då lite tuffa mål. Givetvis behöver det inte vara träningsmål utan du kan sätta upp vilket mål du vill och önskar.

Acceptans - du är i en situation som du inte tycker om och frågan är om du vill acceptera och stanna kvar där, att älta, eller om du vill förändra situationen. Jag brukar säga att du kan acceptera där du är och vad du går igenom men du behöver inte stanna i det. Det är inte oföränderligt utan kan förändras till det du önskar och vill. Frågan är om du vill göra det obekväma jobbet och ta dig dit? Oftast har vi en bestämd mening och/eller en negativ känsla och tror inte att vi kan komma ur situationen. Känns omöjligt. Det är det inte utan det gäller att du börjar jobba med ditt mentala. Du kan - du vill och du vågar!

Du kan bestämma om du vill ha en bra eller dålig dag. Det är väldigt enkelt.

Du kan bestämma vad du vill lägga ditt fokus på.

Det kommer alltid att vara lite hinder på vägen lite då och då i livet men det blir så mycket enklare och ROLIGARE om du fokuserar på de positiva sakerna i livet.

Bli den bästa versionen av dig själv, ha en positiv tanke, sätt nya mål och gör roliga saker - varje dag! 

Så hur var det då att sitta mitt i det som ändå är en mardröm - att få ett cancerbesked och vänta på operation? Jobbigt, mycket jobbigt. Jag fick beskedet att den här typen av cancer sällan är aggrerssiv men samtidigt visste man att den funnits där i mer än fyra år och där den har växt till sig under tiden. Rädslan fanns där om den hade spridit sig eller inte under tiden. 4 år är lång tid men hur det kunde komma sig att man inte sett tumören på Danderyd trots att KS kunde se den redan på plåtar från 2013 är ett annat blogginlägg. I media kan man läsa om hur cancerpatienter far riktigt illa för dom fastnar i kö till operation för resurserna inte räcker. På TV påminner reklam för cancerfonden om det faktum att jag är en av dom drabbade men, som reklamen säger, 1 av 3 får cancer men alla drabbas. Bakom varje patient finns en familj som också mår skit och ska hålla ihop. När jag väl kom till Nya Karolinska Sjukhuset fick jag ett helt fantastisk och proffsigt mottagande och de har verkligen tagit hand om mig och familjen på bästa möjliga sätt. För lite över en vecka sedan fick jag komma in för operation men jag hade redan varit där veckan innan på en 4,5 timmars inskrivning och träffat hela personalstyrkan som skulle operera mig. Kirurgen var den enda som jag inte fick träffa utan fick göra det på själva operationsdagen. Jag kände mig och känner mig så trygg hos dem och vet att jag får bästa möjliga vård. 

På operationsdagen kom jag in tidigt på morgonen och det var en lätt overklig känsla. Allt flöt på som en väloljad maskin och det märktes att det nya  sättet teamet jobbar på fungerar. In på eget rum (alla patienter här har eget rum med eget badrum och anhöriga uppmanas stanna på sjukhuset så det finns en anhörighetssäng på rummet) och jag var aldrig ensam ens för en kort stund. Jag har precis gjort den sista dubbelduschen med Descutan och bytt om till kläderna jag ska ha på operation när en sköterska kommer och hämtar mig. Vinkar av maken och går till hissen. Jag känner gråten i halsen men försöker le. Vet inte varför men det känns läskigt. När jag kliver ur hissen möts jag av flera personer och får kliva rakt in i operationssalen. Kan inte hålla tårarna borta när jag känner igen min narkosläkare. Det var hon som kom in i rummet under inskrivningen och sa: "Jag fick förklarat för mig att jag skulle träffa en 45-årig tjej med komplex sjukdomsbild och som var vältränad. Och det stämmer ju!"

Så när jag såg henne där kom tårarna som jag försökt hålla inne så länge. Inte av rädsla utan kanske mest av att inte ha kontroll. Rummet såg ut som något från en science fictionfilm, stort och en massa människor längs väggarna som alla fyllde en funktion - alla för lilla mig. Sköterskan ledde mig till min brits där jag fick sätta mig på kanten och lyfta på fötterna för att de skulle ta av mig de blå tossorna. Jag fick krypa ner under en värmefilt och samtidigt som de gjorde mig klar för att somna in pratade vi om min nästa Ironman 2019. Så proffsigt och så lugnande. Sedan hörde jag bara min narkosläkare säga: Hon är redo. 

Det var jag.

Jag vaknade upp på intensiven där en sjuksköterska inte lämnade mig med blicken för ett ögonblick. Fick tyvärr problem med kramper så jag fick stanna kvar lite längre innan jag fick komma upp, fullproppad med morfin, till en make som var utom sig av oro. Första kvällen och natten var inte speciellt rolig. Dränaget stod och surrade bredvid sängen och jag kramade min nya BFF - en boll som pumpade ut morfin automatiskt intravenöst. Fick inte riktigt igång någonting i kroppen den kvällen men så skönt att ha det bakom sig. Nu kunde det ju bara bli bättre.

IMG 0942

Dagen efter kunde jag bocka av den ena saken efter den andra: gå med rullator, ta mig till toaletten, kissa (halleluja!) och njuta av alla underbara människor omkring mig. Jag hade hela tiden med mig dränage och min BFF runt halsen. Hahaha!! Riktigt spännande. Morfinpumpen hade jag för övrigt med mig hem och kunde åka in och ta bort det dag fyra. Så otroligt bra och smidigt.

Jag kämpade verkligen med mina andningsövningar den första veckan tillsammans med mina promenader. Blev galet trött och gjorde sjukt ont men visste att ju duktigare jag är desto bättre resultat blir det.

 Många är lite nyfikna över själva operationen av min tumör. Jag hade privileget att ha en väldigt duktig kirurg som tagit fram det nya sättet med endast ett titthål när jag opererades, vilket inte bara gjorde minimal "skada" utan jag har mindre problem efteråt. Han gick in vid mitt högra bröst och tog ut mellanloben av min lunga (det är för övrigt bara den högra lungan som har tre lober då den vänstra bara har två). Så otroligt coolt. När de dagen efter drog ut mitt dränage som satt i samma ingångshål så hade de "för sytt" så när de drog ut slangen kunde de bara dra åt och avsluta med ett endaste stygn. Imponerad!

Om drygt en månad har jag återbesök och får reda på vad det var för något och om det ska hända något mer. Ska även göra en liten undersökning till som jag hoppas få resultatet på då också. Jag är inte orolig. Efter detta är klart kan jag fokusera på mitt nästa mål: Ironman Kalmar 2019. Då ska jag vara i min bästa form någonsin! Så det så. Det jag (och läkarna) hoppas på är att krampanfallen jag dragits med så fort jag gått upp för högt i puls ska bero på tumören och att jag kanske slipper problemen. Tänk att kunna springa, simma och cykla utefter min verkliga kapacitet utan att vara rädd för att få ett anfall!! Vi får se vad som händer och om inte annat så är det bara att bita ihop och fortsätta kämpa.

Jag passar nu på att njuta av mina andningsövningar, promender och lätta benpass för snart väntar mycket tuffare träningspass.

Glöm inte att sätta upp lite nya mål och njut av resan dit.

 

 

 

IMG 3614

Tusen tusen tack för all kärlek från er allesammans! Jag blev helt överväldigad av alla meddelanden, telefonsamtal, blommor och presenter. Ni är bara helt fantastiska! När det känns tufft ska jag tänka på er alla och läsa alla meddelanden. Det betyder verkligen så mycket.

Jag har varit i kontakt med sjukhuset för att få veta när det är planerat för operation men tydligen är kön väldigt lång. Allt jag vill är att ha det gjort så att jag kan gå vidare med mitt liv. Det jag har gjort är att frilägga mig från jobb då jag har tagit in fantastiska vikarier och har möjlighet att komma in för operation samma dag. Det blir alltid återbud och jag är redo.

Nu har jag varit en vecka på Fuerteventura och vårt favoritställe Playitas. Mestadels har jag bara slappat, ätit gott och läst. Klämt in lite pass när jag känt för det. De första dagarna kände jag mig inte i fas så då tog jag det bara lugnare. Kände mig ledsen och orolig vilket är helt normalt så jag lyssnade helt enkelt på kroppen och gjorde en djupdykning i min bok. Jag har nu laddat batterierna och är redo att ta mig an operationen.

Lovar att hålla er uppdaterade men mest får ni på mitt Instagram. Håll tummarna för mig nu!

IMG 9801 1

Jag har inte sovit så bra de sista nätterna. Egentligen inte speciellt bra sista veckorna om jag ska vara ärlig. Känt mig lite orolig och tankarna har malt i huvudet.

För precis sex veckor sedan, under en undersökning där man letar efter orsaker till mina kramper som kommer så fort jag går upp  lite för mycket i puls, ringde min hjärtläkare och berättade att även om mitt hjärta är starkt så har dom samtidigt tyvärr hittat vad dom tror är en tumör i lungan. Tumör? Tiden bara stannade där och då. Möjligen Cancer? Det har jag ju liksom inte tid för och har jag inte fått min beskärda del av sjukdomar? Kom igen älskade kropp - give me a break!! Den enda positiva nyheten var att när man tittade tillbaka på röntgen som gjordes på Danderyds sjukhus i februari så såg man att den fanns redan då men den hade inte växt. 14mm...Man kan också ställa sig frågan varför man inte såg den då men det är en annan historia. Nu var min rädsla att cancern hade utnyttjat det här halvåret till att spridas i min kropp. Kändes sådär...

Jag kan berätta att sex veckor är en lång tid mellan ett telefonsamtal och det att du får tid till Karolinska sjukhuset. Jävligt lång tid fylld av ångest (jag säger bara - googla inte!!!) och tankar på framtiden. Allt medan man ska försöka hålla fasaden uppe och ta hand om mina älskade kunder. Jag kan säga att ibland är det en lisa för själen att få träffa och fokusera på andra istället för sig själv. För en vecka sedan var det en särskild skiktröntgen på en dyster avdelning där väggarna hölls uppe av dåligt uppsatta planscher som kliniskt beskrev hur man forskade runt cancer. Märk väl att så här långt hade egentligen ingen sagt ett dyft till mig om cancer men här blev det verkligt och den där klumpen i magen växte sig större och blev tyngre. 

Idag var det så dags för domen. Hade en klump i magen redan när jag vaknade. Jag försöker alltid vara go och glad men fy vad jag led den här morgonen. Ville bara att tiden skulle gå så att jag skulle veta. Under dessa sju år som jag varit riktigt sjuk så har jag sprungit på sjukhusen och gjort en otroligt massa läkarbesök, inlagd, undersökningar och provtagningar. Känns som om jag varit i varenda litet skrymsle. Idag kändes det extra jobbigt. Som om det liksom aldrig tar slut. Bara ordet cancer är laddat. Smaka på det själva - cancer. Vem sjutton kom på just det ordet för bara ordet låter fruktansvärt och många undviker ämnet.

Så idag var det dags för nästa del av min följetong på Nya Karolinska Sjukhuset. Åkte dit med min man imorse och fast vi försökte skämta och prata om planerna på den annalkande semestern så kändes det helt overkligt. Jag visste att det var en tumör i lungan men jag visste inte om cancern hade spridit sig. Vad skulle läkaren säga? Operation? Cellgifter? Strålning? Hur ska man få ihop det med mina andra sjukdomar? Väl inne så fick jag göra ännu en röntgen och sedan kom en läkarkandidat och hade ett samtal med oss. Man försöker läsa in signaler, ordval och ansiktsuttryck hos henne och den där klockan på vägen tickar sakta framåt. Jag vet att jag är sjuk men hur sjuk är jag? Min läkare kommer in, tittar på mig och bekräftar - "Ja Jeanette, du har lungcancer". Jaha, tjolahopp liksom. Mitt tjingeling fastnade för en gångs skull i halsen. Bakom läkaren kunde jag se min kropp uppskuren i skikt på röntgenbilden och frågan hängde i luften en stund innan svaret kom" men det finns ingen spridning någonstans". Han fortsatte berätta att om man nu kunde säga att cancer kunde vara snäll så var det just den här typen. Den sprider sig normalt inte och växer långsamt. Hurra, jag har fått en snäll cancer!! Kändes som om jag vunnit på Lotto. Så absurt! Ja, jag ska opereras inom några veckor. Ja, man ska trycka isär några revben för att ta ut den lilla rackarn och ja, man kommer att ta bort en tredjedel av min högra lunga MEN det finns ingen cancer man kan se i andra delar av min kropp. 

Min första fråga var självfallet om jag kunde anmäla mig till min andra Ironman och svaret var ett skratt och "Absolut - gör det". Dessutom, som grädde på moset, så skjuter man på operationen så att vi kan få åka på vår semester till Playitas på höstlovet. Den här familjen behöver liksom det om ni förstår vad jag menar.

Så nu tar jag tag i nya utmaningar och mitt mål är att min kropp ska bli stark till en Ironman 2019. Att jag kanske inte har full lungkapacitet är en baggis. Det finns dom som springer en Ironman på proteser och just den här månaden påminns vi om att det finns många som kämpar mot sin cancer och har betydligt sämre odds. Många av dom är barn så om ni ursäktar så går mina tankar till dom familjerna först. Det är nu också drygt ett år sedan en träningskompis förlorade sin kamp mot cancer, min svägerska förlorade för sex år sedan och mina svärföräldrar tappade jag inom loppet av en vecka förra hösten. En av tre svenskar får cancer men alla berörs. Fuck cancer!

Ironman Kalmar har fått en liten annan innebörd för mig. Jag ska visa att "anything is possible". Jag ska visa att man inte behöver vara snabbast och jag ska visa att tro kan försätta berg. Den här resan har bara börjat....

Under dessa sex veckor som jag fick vänta skrev jag en liten kärleksförklaring till min älskade kropp:

Älskade kropp!

Det spelar ingen roll vad du hittar på och utmanar mig med för jag kommer alltid att kämpa med dig, i mot-och medgång. Det finns ingen som du! Tänk vad mycket roligt vi har gjort och kommer att göra.

När jag vid sju års ålder hade upptäckt konståkningen och samtidigt fått barnreumatism. Redan då fick jag lära mig hur viktigt det var med rätt kost och bra träning. Och sedan har jag fortsatt den på den vägen. Jag kände hur mycket konståkningen gav mig genom åren, inte bara smärtlindring utan även den mentala delen. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle ha så stor betydelse i mitt liv. Idag är jag så tacksam att jag tagit hand om min kropp, mitt tempel och vårdat den på riktigt.

Kost, mental inställning och träning - Allt är möjligt!

Vissa perioder är otroligt kämpiga och vägen till målet är väldigt krokig men vill du så kan du. Det är bara du själv som kan bestämma vad du vill göra i livet efter dina egna förutsättningar. Bestäm dig!

Tack kroppen för att du testar mig! Jag blir bara starkare mentalt och tillsammans ska vi fixa även den här fighten.

Ibland önskade jag bara att du tog en kort semester så att jag hann springa ifatt dig.

Hälsningar från din själ