IMG 0945

Lilla jag på en 200-meters promenad med maken och min BFF.

Det här skulle kunna vara en racereport för det är precis så som det känns nu efteråt. Ett av mina hårdaste race när jag tänker efter. 

Jag har precis lagt en riktigt tuff månad bakom mig där frustration och känslor har åkt en riktig berg-och dalbana. Det är inte helt över ännu men precis som i en Ironman tar jag steg för steg. Det är viktigt att få bearbeta men inte att älta. Det är mycket viktigt att komma till acceptans så att det går att lämna det som varit tufft och jobba mot framtiden. Det är där det gället att utmana sig med mål och gärna då lite tuffa mål. Givetvis behöver det inte vara träningsmål utan du kan sätta upp vilket mål du vill och önskar.

Acceptans - du är i en situation som du inte tycker om och frågan är om du vill acceptera och stanna kvar där, att älta, eller om du vill förändra situationen. Jag brukar säga att du kan acceptera där du är och vad du går igenom men du behöver inte stanna i det. Det är inte oföränderligt utan kan förändras till det du önskar och vill. Frågan är om du vill göra det obekväma jobbet och ta dig dit? Oftast har vi en bestämd mening och/eller en negativ känsla och tror inte att vi kan komma ur situationen. Känns omöjligt. Det är det inte utan det gäller att du börjar jobba med ditt mentala. Du kan - du vill och du vågar!

Du kan bestämma om du vill ha en bra eller dålig dag. Det är väldigt enkelt.

Du kan bestämma vad du vill lägga ditt fokus på.

Det kommer alltid att vara lite hinder på vägen lite då och då i livet men det blir så mycket enklare och ROLIGARE om du fokuserar på de positiva sakerna i livet.

Bli den bästa versionen av dig själv, ha en positiv tanke, sätt nya mål och gör roliga saker - varje dag! 

Så hur var det då att sitta mitt i det som ändå är en mardröm - att få ett cancerbesked och vänta på operation? Jobbigt, mycket jobbigt. Jag fick beskedet att den här typen av cancer sällan är aggrerssiv men samtidigt visste man att den funnits där i mer än fyra år och där den har växt till sig under tiden. Rädslan fanns där om den hade spridit sig eller inte under tiden. 4 år är lång tid men hur det kunde komma sig att man inte sett tumören på Danderyd trots att KS kunde se den redan på plåtar från 2013 är ett annat blogginlägg. I media kan man läsa om hur cancerpatienter far riktigt illa för dom fastnar i kö till operation för resurserna inte räcker. På TV påminner reklam för cancerfonden om det faktum att jag är en av dom drabbade men, som reklamen säger, 1 av 3 får cancer men alla drabbas. Bakom varje patient finns en familj som också mår skit och ska hålla ihop. När jag väl kom till Nya Karolinska Sjukhuset fick jag ett helt fantastisk och proffsigt mottagande och de har verkligen tagit hand om mig och familjen på bästa möjliga sätt. För lite över en vecka sedan fick jag komma in för operation men jag hade redan varit där veckan innan på en 4,5 timmars inskrivning och träffat hela personalstyrkan som skulle operera mig. Kirurgen var den enda som jag inte fick träffa utan fick göra det på själva operationsdagen. Jag kände mig och känner mig så trygg hos dem och vet att jag får bästa möjliga vård. 

På operationsdagen kom jag in tidigt på morgonen och det var en lätt overklig känsla. Allt flöt på som en väloljad maskin och det märktes att det nya  sättet teamet jobbar på fungerar. In på eget rum (alla patienter här har eget rum med eget badrum och anhöriga uppmanas stanna på sjukhuset så det finns en anhörighetssäng på rummet) och jag var aldrig ensam ens för en kort stund. Jag har precis gjort den sista dubbelduschen med Descutan och bytt om till kläderna jag ska ha på operation när en sköterska kommer och hämtar mig. Vinkar av maken och går till hissen. Jag känner gråten i halsen men försöker le. Vet inte varför men det känns läskigt. När jag kliver ur hissen möts jag av flera personer och får kliva rakt in i operationssalen. Kan inte hålla tårarna borta när jag känner igen min narkosläkare. Det var hon som kom in i rummet under inskrivningen och sa: "Jag fick förklarat för mig att jag skulle träffa en 45-årig tjej med komplex sjukdomsbild och som var vältränad. Och det stämmer ju!"

Så när jag såg henne där kom tårarna som jag försökt hålla inne så länge. Inte av rädsla utan kanske mest av att inte ha kontroll. Rummet såg ut som något från en science fictionfilm, stort och en massa människor längs väggarna som alla fyllde en funktion - alla för lilla mig. Sköterskan ledde mig till min brits där jag fick sätta mig på kanten och lyfta på fötterna för att de skulle ta av mig de blå tossorna. Jag fick krypa ner under en värmefilt och samtidigt som de gjorde mig klar för att somna in pratade vi om min nästa Ironman 2019. Så proffsigt och så lugnande. Sedan hörde jag bara min narkosläkare säga: Hon är redo. 

Det var jag.

Jag vaknade upp på intensiven där en sjuksköterska inte lämnade mig med blicken för ett ögonblick. Fick tyvärr problem med kramper så jag fick stanna kvar lite längre innan jag fick komma upp, fullproppad med morfin, till en make som var utom sig av oro. Första kvällen och natten var inte speciellt rolig. Dränaget stod och surrade bredvid sängen och jag kramade min nya BFF - en boll som pumpade ut morfin automatiskt intravenöst. Fick inte riktigt igång någonting i kroppen den kvällen men så skönt att ha det bakom sig. Nu kunde det ju bara bli bättre.

IMG 0942

Dagen efter kunde jag bocka av den ena saken efter den andra: gå med rullator, ta mig till toaletten, kissa (halleluja!) och njuta av alla underbara människor omkring mig. Jag hade hela tiden med mig dränage och min BFF runt halsen. Hahaha!! Riktigt spännande. Morfinpumpen hade jag för övrigt med mig hem och kunde åka in och ta bort det dag fyra. Så otroligt bra och smidigt.

Jag kämpade verkligen med mina andningsövningar den första veckan tillsammans med mina promenader. Blev galet trött och gjorde sjukt ont men visste att ju duktigare jag är desto bättre resultat blir det.

 Många är lite nyfikna över själva operationen av min tumör. Jag hade privileget att ha en väldigt duktig kirurg som tagit fram det nya sättet med endast ett titthål när jag opererades, vilket inte bara gjorde minimal "skada" utan jag har mindre problem efteråt. Han gick in vid mitt högra bröst och tog ut mellanloben av min lunga (det är för övrigt bara den högra lungan som har tre lober då den vänstra bara har två). Så otroligt coolt. När de dagen efter drog ut mitt dränage som satt i samma ingångshål så hade de "för sytt" så när de drog ut slangen kunde de bara dra åt och avsluta med ett endaste stygn. Imponerad!

Om drygt en månad har jag återbesök och får reda på vad det var för något och om det ska hända något mer. Ska även göra en liten undersökning till som jag hoppas få resultatet på då också. Jag är inte orolig. Efter detta är klart kan jag fokusera på mitt nästa mål: Ironman Kalmar 2019. Då ska jag vara i min bästa form någonsin! Så det så. Det jag (och läkarna) hoppas på är att krampanfallen jag dragits med så fort jag gått upp för högt i puls ska bero på tumören och att jag kanske slipper problemen. Tänk att kunna springa, simma och cykla utefter min verkliga kapacitet utan att vara rädd för att få ett anfall!! Vi får se vad som händer och om inte annat så är det bara att bita ihop och fortsätta kämpa.

Jag passar nu på att njuta av mina andningsövningar, promender och lätta benpass för snart väntar mycket tuffare träningspass.

Glöm inte att sätta upp lite nya mål och njut av resan dit.

 

 

 

IMG 3614

Tusen tusen tack för all kärlek från er allesammans! Jag blev helt överväldigad av alla meddelanden, telefonsamtal, blommor och presenter. Ni är bara helt fantastiska! När det känns tufft ska jag tänka på er alla och läsa alla meddelanden. Det betyder verkligen så mycket.

Jag har varit i kontakt med sjukhuset för att få veta när det är planerat för operation men tydligen är kön väldigt lång. Allt jag vill är att ha det gjort så att jag kan gå vidare med mitt liv. Det jag har gjort är att frilägga mig från jobb då jag har tagit in fantastiska vikarier och har möjlighet att komma in för operation samma dag. Det blir alltid återbud och jag är redo.

Nu har jag varit en vecka på Fuerteventura och vårt favoritställe Playitas. Mestadels har jag bara slappat, ätit gott och läst. Klämt in lite pass när jag känt för det. De första dagarna kände jag mig inte i fas så då tog jag det bara lugnare. Kände mig ledsen och orolig vilket är helt normalt så jag lyssnade helt enkelt på kroppen och gjorde en djupdykning i min bok. Jag har nu laddat batterierna och är redo att ta mig an operationen.

Lovar att hålla er uppdaterade men mest får ni på mitt Instagram. Håll tummarna för mig nu!

IMG 9801 1

Jag har inte sovit så bra de sista nätterna. Egentligen inte speciellt bra sista veckorna om jag ska vara ärlig. Känt mig lite orolig och tankarna har malt i huvudet.

För precis sex veckor sedan, under en undersökning där man letar efter orsaker till mina kramper som kommer så fort jag går upp  lite för mycket i puls, ringde min hjärtläkare och berättade att även om mitt hjärta är starkt så har dom samtidigt tyvärr hittat vad dom tror är en tumör i lungan. Tumör? Tiden bara stannade där och då. Möjligen Cancer? Det har jag ju liksom inte tid för och har jag inte fått min beskärda del av sjukdomar? Kom igen älskade kropp - give me a break!! Den enda positiva nyheten var att när man tittade tillbaka på röntgen som gjordes på Danderyds sjukhus i februari så såg man att den fanns redan då men den hade inte växt. 14mm...Man kan också ställa sig frågan varför man inte såg den då men det är en annan historia. Nu var min rädsla att cancern hade utnyttjat det här halvåret till att spridas i min kropp. Kändes sådär...

Jag kan berätta att sex veckor är en lång tid mellan ett telefonsamtal och det att du får tid till Karolinska sjukhuset. Jävligt lång tid fylld av ångest (jag säger bara - googla inte!!!) och tankar på framtiden. Allt medan man ska försöka hålla fasaden uppe och ta hand om mina älskade kunder. Jag kan säga att ibland är det en lisa för själen att få träffa och fokusera på andra istället för sig själv. För en vecka sedan var det en särskild skiktröntgen på en dyster avdelning där väggarna hölls uppe av dåligt uppsatta planscher som kliniskt beskrev hur man forskade runt cancer. Märk väl att så här långt hade egentligen ingen sagt ett dyft till mig om cancer men här blev det verkligt och den där klumpen i magen växte sig större och blev tyngre. 

Idag var det så dags för domen. Hade en klump i magen redan när jag vaknade. Jag försöker alltid vara go och glad men fy vad jag led den här morgonen. Ville bara att tiden skulle gå så att jag skulle veta. Under dessa sju år som jag varit riktigt sjuk så har jag sprungit på sjukhusen och gjort en otroligt massa läkarbesök, inlagd, undersökningar och provtagningar. Känns som om jag varit i varenda litet skrymsle. Idag kändes det extra jobbigt. Som om det liksom aldrig tar slut. Bara ordet cancer är laddat. Smaka på det själva - cancer. Vem sjutton kom på just det ordet för bara ordet låter fruktansvärt och många undviker ämnet.

Så idag var det dags för nästa del av min följetong på Nya Karolinska Sjukhuset. Åkte dit med min man imorse och fast vi försökte skämta och prata om planerna på den annalkande semestern så kändes det helt overkligt. Jag visste att det var en tumör i lungan men jag visste inte om cancern hade spridit sig. Vad skulle läkaren säga? Operation? Cellgifter? Strålning? Hur ska man få ihop det med mina andra sjukdomar? Väl inne så fick jag göra ännu en röntgen och sedan kom en läkarkandidat och hade ett samtal med oss. Man försöker läsa in signaler, ordval och ansiktsuttryck hos henne och den där klockan på vägen tickar sakta framåt. Jag vet att jag är sjuk men hur sjuk är jag? Min läkare kommer in, tittar på mig och bekräftar - "Ja Jeanette, du har lungcancer". Jaha, tjolahopp liksom. Mitt tjingeling fastnade för en gångs skull i halsen. Bakom läkaren kunde jag se min kropp uppskuren i skikt på röntgenbilden och frågan hängde i luften en stund innan svaret kom" men det finns ingen spridning någonstans". Han fortsatte berätta att om man nu kunde säga att cancer kunde vara snäll så var det just den här typen. Den sprider sig normalt inte och växer långsamt. Hurra, jag har fått en snäll cancer!! Kändes som om jag vunnit på Lotto. Så absurt! Ja, jag ska opereras inom några veckor. Ja, man ska trycka isär några revben för att ta ut den lilla rackarn och ja, man kommer att ta bort en tredjedel av min högra lunga MEN det finns ingen cancer man kan se i andra delar av min kropp. 

Min första fråga var självfallet om jag kunde anmäla mig till min andra Ironman och svaret var ett skratt och "Absolut - gör det". Dessutom, som grädde på moset, så skjuter man på operationen så att vi kan få åka på vår semester till Playitas på höstlovet. Den här familjen behöver liksom det om ni förstår vad jag menar.

Så nu tar jag tag i nya utmaningar och mitt mål är att min kropp ska bli stark till en Ironman 2019. Att jag kanske inte har full lungkapacitet är en baggis. Det finns dom som springer en Ironman på proteser och just den här månaden påminns vi om att det finns många som kämpar mot sin cancer och har betydligt sämre odds. Många av dom är barn så om ni ursäktar så går mina tankar till dom familjerna först. Det är nu också drygt ett år sedan en träningskompis förlorade sin kamp mot cancer, min svägerska förlorade för sex år sedan och mina svärföräldrar tappade jag inom loppet av en vecka förra hösten. En av tre svenskar får cancer men alla berörs. Fuck cancer!

Ironman Kalmar har fått en liten annan innebörd för mig. Jag ska visa att "anything is possible". Jag ska visa att man inte behöver vara snabbast och jag ska visa att tro kan försätta berg. Den här resan har bara börjat....

Under dessa sex veckor som jag fick vänta skrev jag en liten kärleksförklaring till min älskade kropp:

Älskade kropp!

Det spelar ingen roll vad du hittar på och utmanar mig med för jag kommer alltid att kämpa med dig, i mot-och medgång. Det finns ingen som du! Tänk vad mycket roligt vi har gjort och kommer att göra.

När jag vid sju års ålder hade upptäckt konståkningen och samtidigt fått barnreumatism. Redan då fick jag lära mig hur viktigt det var med rätt kost och bra träning. Och sedan har jag fortsatt den på den vägen. Jag kände hur mycket konståkningen gav mig genom åren, inte bara smärtlindring utan även den mentala delen. Trodde aldrig i min vildaste fantasi att det skulle ha så stor betydelse i mitt liv. Idag är jag så tacksam att jag tagit hand om min kropp, mitt tempel och vårdat den på riktigt.

Kost, mental inställning och träning - Allt är möjligt!

Vissa perioder är otroligt kämpiga och vägen till målet är väldigt krokig men vill du så kan du. Det är bara du själv som kan bestämma vad du vill göra i livet efter dina egna förutsättningar. Bestäm dig!

Tack kroppen för att du testar mig! Jag blir bara starkare mentalt och tillsammans ska vi fixa även den här fighten.

Ibland önskade jag bara att du tog en kort semester så att jag hann springa ifatt dig.

Hälsningar från din själ

 

 

 

 

IMG 1441 

Min underbara vän Sussi ska ut på ett riktigt äventyr och jag ska följa med. Tillsammans med vännerna Nina & Sussis make Erik ska vi supporta henne hela vägen fram.

 Spartathlon är ett ultralöplopp i Grekland på ca 246 km (galet!) och ska utföras på max 36 timmar. Det är inte bara ett ultralopp utan har även en historisk bakgrund. Men det tänkte jag berätta lite mer om när jag kommer hem efter loppet. Vill ni kika in så kolla in denna länken: Spartathlon .

Inte nog med att hon ska springa 246 km utan hon vill dessutom samla in pengar till Barncancerfonden. Jag blir så otroligt berörd.  Vilken fantastisk insats! Varenda krona räknas. Har du möjlighet så sätt in en liten slant redan idag. Det gjorde jag precis. https://www.barncancerfonden.se/jag-vill-bidra/egen-insamling/alla-insamlingar/s/spartathlon-mot-barncancer/

 Här kommer ett enlägg från Sussi :

Genom åren har mitt liv, av både löpningen och mitt jobb som fotograf, korsats av enormt många intressanta människor, så många möten som varit roliga och lyckliga. Men där har också funnits möten som varit allt annat än lyckliga. Människor som förlorat nära och kära i vidunderligt tragiska historier. Och det finns några möten som för alltid etsat sig fast i mitt minne och det är när barn och ungdomar farit illa eller blivit sjuka.

När jag anmälde mig och fick en plats till Spartathlon kände jag att jag inte bara vill springa loppet, jag vill göra något större av det. Jag har bara inte vetat vad. I helgen när jag sprang mina intervaller mötte jag en person som är en av dessa personer med en tragisk historia. En pappa till en 17-årig tjej som drabbats av cancer. Han ler så glatt och ingen kan ana vad som rör sig i hans inre. Men när jag möter honom slår det mig att det finns nog inget i världen som är så orättvist som när ett barn dör. Ett barn som inte fick veta vad livet hade kunnat vara. Som inte fick veta hur underbar denna värld är.  Som aldrig fick veta vad de var gjorda för. Vars föräldrar måste undra resten av sina liv vad detta barn hade kunnat bli.

Jag har aldrig varit i närheten av barncancer annat än genom människor jag mött som den leende pappan. Men det räcker för att veta vad jag ska göra nu.

Spartathlon kommer bli en insamling till Barncancerfonden. Mitt mål är att samla in en krona per steg jag tar på Spartathlon. Loppet är 246 km långt och om jag inte räknar helt fel blir det ca 300 000 steg. Alltså 300 000 kronor. Loppet går den 29 september och jag startar nu för att inte hinna ikapp insamlingen. Det viktigaste nu är inte att ta mig i mål på loppet utan att vi tillsammans vinner kampen mot barncancer. Här kan du lämna ditt bidrag: https://www.barncancerfonden.se/jag-vill-bidra/egen-insamling/alla-insamlingar/s/spartathlon-mot-barncancer/

Läkaren säger "Du kommer aldrig mer kunna springa." Min värld rämnar och jag går gråtande därifrån. Löpningen var viktig för mig redan för 20 år sedan. Efter några maraton fick jag en stressfraktur som vägrade läka. Släppte löpningen med tungt hjärta och började träna annat.

Nu är jag helt euforisk. För några veckor sedan sprang jag 12 mil på asfalt och efteråt kände jag ingenting i benen. Jag är en aning trött men har ingen träningsvärk, ingen stelhet (mer än min normala stelast-i-universum-stelhet), inga skador, ingenting dåligt. En fin vän filmade min sista mil och när jag ser mitt löpsteg blir jag lycklig, jag ser ju ut som de där snabba löparna som jag ofta tittar på och beundrar så mycket. Och jag säger det med en stor dos ödmjukhet och respekt men jag måste vara gjord för att springa.

Nu tänker jag på alla de cancerdrabbade barn som kanske aldrig får veta vad de var ämnade för. För att de ska få chansen att ta reda på det kommer jag samla in pengar till barncancerfonden när jag springer Spartathlon i höst. Mitt mål är att samla in en krona per steg jag tar. Loppet är 246 km långt och om jag inte räknar helt fel blir det ca 300 000 steg. Alltså 300 000 kronor. Loppet går den 29 september och jag startar nu för att inte hinna ikapp insamlingen. Det viktigaste nu är inte att ta mig i mål på loppet utan att vi tillsammans vinner kampen mot barncancer. Här kan du lämna ditt bidrag: https://www.barncancerfonden.se/jag-vill-bidra/egen-insamling/alla-insamlingar/s/spartathlon-mot-barncancer/

IMG 1126 

Jag vet att det är svårt att få till träningen ibland. Det behövs bara korta pass och du kan enkelt göra dem hemma. Ta dig 10-30 min och kör ett pass hemma. Superenkelt! Under Personlig träning och fliken Träningsprogram hittar du en massa pass som du kan plocka. Kommentera gärna om det är något ni önskar.

Nu har jag precis lagt upp på min Youtube-kanal ett corepass och ett pilatespass. Ni hittar dem här:

Core

 

Pilates  

 

Jag kommer se till att jag uppdaterar idag med mina pass på hemsidan så slipper ni leta på Youtube.

 

Lägger också upp min sköna stretch som är perfekt efter ett löppass

 

Önskar er en riktig toppendag!

 

Jeanette 19liten

Fotograf: Sussi Lorinder

Sätter du mål och delmål för att utveckla dig själv eller är det en ont måste? Vad behöver du för att driva dig vidare i din egna personliga utveckling? Vad är utveckling för just dig?

Jag har alltid älskat att sätta upp nya mål. Jag har alltid många mål uppsatta med flera delmål. Några ligger 5-10 år framåt och ganska många i mer närtid, ca 1-2 år framåt i tiden. Målen kan alltid justeras lite efter vägen. Att sätta mål känns meningsfullt och framför allt så är det riktigt roligt! Jag skriver alltid ner dem så att jag kan kolla på dem och bli inspirerad. Hur gör du för att hålla motivationen uppe?

Många tror att har jag bara satt upp mitt mål så är det bara att tuta och köra. Ibland kanske men tyvärr är det inte alltid så enkelt. Beroende på vilket mål och delmål vi satt så kan ju faktiskt saker hända efter vägen. Det är nog mer regel än undantag. Vi blir sjuka, skadade, något händer på jobbet/hemma eller så ja det kan ju hända precis vad som helst. Då gäller det att vara lite flexibel och att inte ge upp. Att acceptera läget och utgå därifrån. Livet är inte lätt och det händer saker, lite som en berg-och dalbana, det flyter på och det kan ibland bli lite motgång. Deal with it!! Men ge inte upp.

Jag kan säga att jag är en riktig mästare på att vara flexibel men nå mitt mål det ska jag! Brukar säga att vägen till målet är ju resan och den är oftare mer krokig än spikrak, men tänk vad mycket jag får uppleva efter vägen.

Förra året fick jag verkligen utmanas och utvecklas mer än jag trodde var möjligt. Att stå på toppen av Kilimanjaro eller att springa över mållinjen under Heroes Hour på Ironman Kalmar var magiskt. All ät verkligen möjligt! Om det var lätt och enligt plan? Absolut inte. Det var väldigt krokig men så värt det.

Det är coolt att ha mål och ha ett driv framåt. Det får oss att utveckas. Livet är en enda lång härlig skola och jag vill verkligen leva den fullt ut. Lära mig mer och mer.

Under 2017 hade jag inga mål som 2016 pga att kroppen stökade utan jag fokuserade på att utvecklas mer. Okej det blev två Ironman 70.3 på Mallorca och i Jönköping.  Just nu läser jag under 6 månader till Internationell Certifierad Coach på Skandinaviska Ledarhögskolan i Örebro. Så roligt och utvecklande. Har även gått en kurs i att bli en tuffare talare och förbereder just nu min inspirationsföreläsning. Det kommer bli en spännande höst minsann.

Så hur ska du göra för att sätta mål och få mer driv framåt? Ta ett tomt papper och börja skriva ner 10 mål som du vill ha. Det är helt upp till dig vad dina mål är. När du sedan har specat dem så skriv ner tre steg på vägen dit, dina delmål så att det blir lättare att nå ditt mål. Skriv ner exakt datum när du senast ska nå dina mål. Gör nu en handlingsplan om vad du behöver för att nå dit. Kom ihåg att njuta av resan till målet.

 

 

 

 

 

 

 

IMG 1007

Under mina 40 dagar med #40daysofmindfulness har jag varje dag yogat allt ifrån 6 andetag till en timmes yoga. Allt handlar om att landa i sig själv och inte hur tufft yogapass man gjort.

Det händer alltid saker runt omkring en som rubbar rutiner och även känslor, då gäller det att kunna koppla bort stressen. Förutom att yoga så har jag gjort avslappning varje dag. Det har varit helt fantastiskt! Det kommer jag att fortsätta med. 

Jag brukar gör en muskulär avslappning på mina yogapass och tänkte dela med mig av en variant till er. Hoppas ni gillar den och kan njuta. Hjälpa er att landa, andas, komma ner i varv och framför allt bli ditt bästa jag! 

Muskulär avslappning 

Berätta gärna hur det har gått för dig under #40daysofmindfulness och även om du tycker att den muskulära avslappningen funkar. Har du haft en stressig dag eller har svårt att somna kan det vara skönt att avsluta dagen med min muskulära avslappning.

Ha en fantastisk dag!

 IMG 9830

Ibland är det skönt att bara landa i sig själv. Att ta några extra andetag och samla tankarna. Få alla "tjattrande apor" i huvudet att lugna ner sig. För mig är det viktigt att inte bara landa i mig själv utan också att stärka upp mitt sinne.

Därför har jag nu tänkt att under 40 dagar köra mental träning varje dag i kombination med yoga eller meditation. Det sistnämnda gärna utomhus och kanske i samband med löpning eller powerwalk. Hur underbart är det inte att hitta en glänta i skogen, en brygga vid vattnet eller varför inte hemma på altanen med familjen runt. Det behöver inte vara dödstyst när du yogar eller mediterar utan låt det bara finnas där utan att bearbeta det. Nyttigt att lära sig stänga ute ljud runt omkring dig och landa i ditt egna andetag.

Under 12 dagar kommer jag att börja med att göra muskulär avslappning i min mentala träning. Det är totalt fyra olika steg under 40 dagar (muskulär avslappning, mental avslappning, självbildsträning och målbildsträning) och jag kommer givetvis dela med mig en del till er under resans gång vad jag gör. Du behöver inte göra detta i 40 dagar utan kan lika gärna göra denna utmaning under 10, 20 eller 30 dagar. Du väljer vad som passar dig.

Den muskulära avslappningen sänker din grundspänning. När du slappnar av i kroppen frigörs energi och du ökar också din prestationsförmåga. Jag har satt ett långsiktligt mål och detta gör mig starkare i både kropp och knopp.

När jag tänkte att jag skulle börja min mentala träning så känner jag att det vore en perfekt kombination med yoga och/eller meditation. Det behöver inte vara länge och helt utan prestationskrav. Bara gör det du känner för just den dagen. Jag kommer givetvis att dela med mig av mina favoriter.

Idag har jag gjort 15 minuter muskulär avslappning och avslutade mitt löppass med 10 solhälsningar. Det finns inga rätt eller fel hur det ska vara utan bara gör det du själv vill.

Här kommer en mjuk yoga som du kan göra hemma - klicka in på denna länk: Mjuk Yoga

Min tanke med att yoga och meditera varje dag är att ge rum för eftertanke och att ge mig själv tid att landa. Bara vara och lyssna på kroppen. Det är så lätt att livet far på i högt tempo och glömmer bort att vara här och nu.

Jag kommer att lägga upp mina bilder, tankar och lite tips på Instagram - jeanettetrihealth och det vore kul om ni ville hänga med mig. Ta er tid att reflektera och landa i nuet. Att bli mer medveten.

Hashtagga gärna dina inlägg med #trihealthfitness och #40daysofmindfulness

Varmt välkomna till en fin start av augusti för både kropp och själ.

 

 

 

 

 

IMG 8952

Bilden tagen när jag springer över mållinjen i Jönköping av min dotter Tilde som följde tävlingen på hemmaplan.

Jönköping fullständigt bubblade av glädje, nervositet och en hel hög med triathleter. Alla är så trevliga och det snickesnackas överallt. Älskar den här känslan när det är dags för tävling. Så roligt att få hänga med mina fina klubbisar, vänner och att känna glädjen.

IMG 8938

Fikamys med finste klubbisarna!

Jag sover alltid lite halvdåligt inför en tävling och denna natt var inget undantag men med det härliga pirret i magen så gjorde det inget. Längtade till tävlingsstart och att få köra igång. Tidigare har jag varit så nervös att kliva ner i vattnet att jag bara velat gråta men efter all grym träning under vintern och våren med Anna Rosén Rösiö från Simcoachen så kändes det inte alls jobbigt. Jag var tokladdad!

Hade en känsla av det det skulle bli en riktigt bra dag och att kroppen skulle vara med mig. Skulle gå på pulsen hela dagen och låta kroppen bestämma mitt tempo. Det gjorde jag och fick en helt fantastisk dag.

IMG 8948

Dagen före race! - Fotocred: Magnus Ö

För er som orkar så kommer här min racereport.

Frukost och påklädning tidig morgon. Allt var under kontroll, trodde vi, tills min underbara kompis Ann upptäckte att hennes trisuit var kvar hemma = PANIK. Inte mycket att göra så vi åkte in mot Jönköping efter att ha löst det genom att plocka ihop lite kläder. Fördel med att vara triathlet är att vi alltid har en massa kläder! Jag kvittrade på i bilen och mest för att Ann skulle tänka på annat. Vi är grymma på att peppa varandra och stötta när den andra har en tuff dag. Eller när något oförutsätt händer. Känns tryggt.

Mötte upp våra underbara klubbisar, stod i den längsta och långsammaste toakön innan det var dags att sätta på sig våtdräkten. Solen hade börjat värma när vi gick för att lämna in vår vita påse med våra överdragskläder. Precis när jag lämnat påsen börjar de sjunga nationalsången. Fick en varm känsla inombords att det nu var dags. Saknade Kentas "Idag är jag stark" men den är förbehållen Kalmar så det blir till att åka tillbaka dit i framtiden.

Sist jag simmade fick jag problem med andningen nästan direkt så jag tog det lugnt när jag kom i. Kändes toppenbra och började simma. Hamnade i ett stökigt stim nästan hela simningen. De låg PÅ benen, simmade på tvärsen, underbara jävla bröstsimsparkar och allmänt stökigt. Det fanns ingen rytm i min simning men kände mig aldrig stressad. Simningen tog ju såklart superlång tid då jag hoppats på snabbare tid men är glad att jag ej stressade upp mig i vattnet. Så summa summarum, nöjd med mitt lugn och måste såklart jobba mer med min simning. Måste lära mig planera simningen och ta fötter. Jag behöver inte vara Einstein för att fatta att fler timmar i poolen och sjön ger en tryggare och snabbare simning. Punkt.

Kom upp ur vattnet och sprang 500 m till växlingsområdet genom stan. Tokladdad kom jag in i tältet och hittade Ann där. Hon gick direkt ut på cykeln, sa hejdå och jag hade fått för mig att denna tävling tejpa fötterna efter simmet istället för innan löpningen. Det var en himlans korkad idé!! Tror ni att något fäster på fuktiga fötter trots att jag försöker torka dem? Svar nej!

Det tog mig en evighet att växla och ja, jag tog jumbopriset i klubbens tävling i att ha den längsta växlingen all time!!! Hahaha!! Den bjuder jag på.

När jag skuttade ut på cykeln växlade jag några ord med en tjej jag träffade på stranden i Halmstad veckan innan. Vad är oddsen liksom! Jag har bara längtat att svischa ut på cykeln för jag älskar denna böljande bana. Om Jönköpingsborna var grymma förra året så var de helt fantastiska i år som verklligen gick man ur huse för att heja på oss efter vägen. Perfekt väder hade vi också och det hjälpte ju till. Såg till att jag fick i mig vätska och något i min lilla gottepåse var 20:de minut som innehöll cola gelépluppar, liten bit bar och/eller en salt stick = vinst varje gång jag stoppade ner handen!

Cyklingen flöt på bra och jag körde bara på känsla. Med en härlig "tjoho-känsla" hela vägen. Jag kunde inte sluta le!! Det vara ganska mycket motvind på slutet så där fick jag bita i ett tag men gnetade på. 

Rullade in och växlade, för mig ganska snabbt, och ut till löpningen. Det hade blivit ganska varmt nu men såg fram emot löpningen. Hade lovat familjen att bara köra på känsla och inte låta pulsen skena iväg. Så inte värt det.

Det var så mycket folk, speciellt i stan, så jag fick en känsla av att jag flög fram de första kilometrarna. Mina fina klubbisar stod utspridda så jag kände mig ordentligt påhejad. Så lyxigt! Visste desutom att familjen hade koll på mig via ironman.com hemma i köket.

IMG 8967

Här har jag precis påbörjat min löpning! Fotocred: Malin B

När jag har sprungit ca 3-4 km kommer jag till den enda lilla backen på hela loppet och kommer upp jämsides med en kille från VSS Tri som jag själv tillhört tidigare. Säger hej och vi börjar följas åt. Jag ser inte först att han redan har sprungit ett varv av våra tre. Han har lite högre tempo än vad jag egentligen hade tänkt men har pulsen under kontroll så jag hakar på. Wow! Kroppen känns toppenbra men vågar inte ropa hej förräns jag är i mål. Det var varmt så jag dricker vid varje vätskekontroll, vatten och cola som jag alltid gör. Jag ändrar aldrig något på ett race utan kör samma hela tiden.

Jag älskar att hitta nya bekantskaper under tävlingar och även så vid denna. Det ger extra pepp av att hjälpas åt och dra varandra in i mål. Det var snart dags att säga hej då och jag fortsatte ut på mitt sista varv. Försökte hålla kvar samma känsla genom sista varvet. Mitt eminenta sällskap sa att jag såg stark ut så det var bara att bita i och fortsätta. Bra pepp för en själv.

Vid 3 km kvar kom jag ifatt Ann och Kattis som hade problem med mageknas och andning. Ann ropar till mig att jag INTE får stanna utan ska köra på. Jag får lite dåligt samvete då hon alltid finns där för mig men visste att hon skulle bli besviken om jag inte fortsatte. Det tog mig någon km innan jag kände att jag tagit rätt beslut. Hittade två killar som gick vid sista vätskestationen. Peppade på dem att nu kör vi det sista och vi följdes åt hela vägen. När jag hade peppat på dem kunde jag ju inte slå av på takten utan matade på. Kände mig stark och hade kroppen under kontroll.

Tryckte på för att få lite space till de bakom. Varför då tänker ni? För att hjula in mot mål!! Videon finns på mitt insta - jeanettetrihealth

IMG 8958

IMG 8965

Glada tjejer vid målgång!

IMG 8969

Vilken glädje att kunna få göra det jag älskar mest - triathlon!!

Jönköping - jag kommer tillbaka. Tack för ett grymt arrangemang!

 

Det här passet går lika bra att köra med vanliga gummiband men har valt att köra med detta långa och lite tyngre variant.

Du kan välja om du vill köra 10-20 reps alternativt 30-60 sek på varje övning. Kör så många varv du vill.

Snabbt och effektivt pass att köra.

Lycka till!!

 

IMG 8192 IMG 8194

THRUSTERS - Stå på gummibandet och dra upp det så att du har det i dina händer ovanför axlarna. Starta i bottenläget på en benböj. Tryck ut knäna lite lätt, spänn rumpa & mage och samtidigt som du reser dig upp sträcker du armarna ovanför huvudet. Kom tillbaka till startläget och upprepa. Tänk på att ha en bra hållning under hela rörelsen.

 

IMG 8195 IMG 8196

BOXNING - Stå höftbrett isär och placera gummibandet bakom bröstryggen och håll i ändarna. Jag har vikt gummibandet dubbelt. Spänn mage och rumpa. Börja boxas! Håll ett bra tempo så får du in lite flås.

 

IMG 8197 IMG 8198

UTFALLSSTEG SIDAN - Stå på ett ben och ha gummibandet runt midjan. Se till att det är lite motstånd redan från början i ditt gummiband. Ta ett steg till sidan och skjut rumpan bakåt samtidigt som du böjer på benet du klev till sidan med. Tänk på att trycka ut knät lite lätt, spänn rumpa & mage innan du går tillbaka. Jobba från sida till sida men tänk på att ha en bra hållning innan du faller ut till sidan.

 

IMG 8199 IMG 8200

LÖPNING MED MOTSTÅND - Ha gummibandet runt midjan och se till att du har ordentligt med motstånd. Spänn mage och rumpa och börja spring på stället. Gör det jobbigare med att använda dina armar.

 

IMG 8201 IMG 8202

UTFALLSSTEG - Ha gummibandet runt ditt knä och lyft det fria benet. Hitta en bra hållning och gör ett utfallssteg framåt. Dra in svansen, spänn rumpan och lyft blicken innan du trycker dig tillbaka. Upprepa klart på samma ben innan du byter. Tänk på att trycka knät lätt utåt så att det inte faller in.